tisdag 22 december 2009

Objektivt, partiskt och personligt


”Regionalpolitiken, landsbygdspolitiken och lantbrukspolitiken har ingenting att göra med varandra!” Så enkelt och smått ironiskt sammanfattar professor Eero Uusitalo själv sin bok, som getts ut av Ruralia - institutet.
När man sedan får boken i sin hand så inser man att det handlar om ett mycket stort projekt, det är en tegelsten på över 300 sidor och nästan lika många källhänvisningar. Boken sammanfattar, jämför och kritiserar landsbygdspolitiken, lantbrukspolitiken och regionalpolitiken under 30 år.
Uusitalo gör i det avslutande kapitlet en enkel sammanfattning som motiverar hans muntliga beskrivning ovan. I början av den 30-åriga period som Uusitalo beskriver var regionalpolitiken viktig för landsbygdsutvecklingen. Uppbyggnaden av välfärdssamhället innebar en utveckling av den kommunala servicen och det gynnade landsbygden. Men efter det har regionalpolitiken tenderat att mest intressera sig för städernas utveckling. Man har utgått från att regionen utvecklas bäst genom att satsa på städer och centra. Den omkringliggande landsbygden får sitt genom den så kallade lokomotiv – effekten, enligt regionalpolitikens syn på saken.
Så länge jordbruket hade en dominerande roll på landsbygden och familje- och småbruket var modellen, gynnade också lantbrukspolitiken klart landsbygden. Men med tiden har lantbrukspolitiken blivit mera inriktad på själva näringen. Det har betytt att större och effektivare enheter har prioriterats, vilket i sin tur har minskat arbetsplatserna, vilket inte har varit positivt för landsbygden.
Detta har lämnat ett vakuum, regional- och lantbrukspolitik har inte längre tagit hand om en alltmer diversifierad landsbygd. Därför har landsbygdspolitiken haft en social beställning, och den har funnit sin roll och utvecklats till ett starkt politikprogram med mål som avviker från både regionalpolitikens och lantbrukspolitikens mål.

Men boken innehåller mycket mera än bara konklusionerna.

Största delen av boken handlar om landsbygdspolitik. Uusitalo går igenom, refererar och kommenterar, alla officiella landsbygdspolitiska program och strategiska beslut som tagits under de senaste 30 åren. För undertecknad som bara känner till en liten del av dehär pappren är det en bra sammanfattning av den brokiga mängd av dokument som statsmakten producerat under tre decennier. Det som ytterligare gör läsningen nyttig är att Uusitalo jämför de olika programmen med varandra. Man ser olika tendenser träda fram och man kan värdera pappren på basen av att de relateras till varandra. Parallellt med genomgången av programmen presenterar han också olika utvärderingar och forskning kring programmen.
Men Uusitalo nöjer sig inte med en opartisk beskrivning. Han utgår hela tiden i sitt resonemang från landsbygdens bästa och kritiserar beslut som varit ofördelaktiga för landsbygden. Uusitalo är definitivt partisk, han tar ställning för landsbygden.
Beskrivning av LEADER-programmen den i mitt tycke intressantaste delen. Här går han djupare in i processerna och anlägger också mer ideologiska aspekter på t.ex. trekvotsprincipen och nerifrån - upp strategin.

Bilden man får av landsbygdspolitikens utveckling är att det ofta varit en svår och tung process men att den ändå sakta men säkert gått framåt – genom kamp och hårt arbete.
Det är orsak att här också konstatera att landsbygdspolitiken i Finland är stark jämfört med många andra länder, t.ex. USA men också Sverige. OECD som gjort studier av olika länders landsbygdspolitik ger också Finland mycket högt betyg.

Genomgången av landsbygdspolitiken blir mera levande av att Uusitalo i många fall varit aktivt med i processerna han skriver om. Han känner till vilka prioriteringar man kämpat kring, historien bakom vissa centrala formuleringar osv. Han lättar på det sättet på förlåten av (ofta byråkratiskt) programspråk och visar vad det handlar om.
Det personliga greppet i boken kommer explicit fram genom att Uusitalo berättar om avgörande händelser ur sitt perspektiv. Ibland svåra och kniviga situationer som han varit inblandad i, ibland roliga anekdoter om hur det ena eller det andra beslutet kommit till. Här är det inte forskaren Uusitalo eller ens landsbygdsförespråkaren, här är det personen Uusitalo som talar. De här bitarna är ofta lika färgstarka som Uusitalo själv.

Tyngdpunkten ligger klart på den nationella landsbygdspolitiken men Uusitalo har också ett kapitel i sin bok där han behandlar EU:s landsbygdspolitik. Han går här igenom en rad konferenser och dokument och drar slutsatsen att kommissionen ofta har en mer landsbygdsvänlig politik än medlemsländerna. Och ofta får kommissionen böja sig för jord- och skogsbruksministrarna, ibland så att de landsbygdspolitiska målen nog uttalas men i praktiken kan man på nationell nivå ändå driva igenom en annan linje.

Uusitalos bok är en guldgruva för den som vill förstå landsbygdspolitiken i Finland. Samtidigt borde den kunna vara ett startskott för en intensiv debatt om landsbygdspolitiken.

Gör Uusitalo pålitliga bedömningar? Jag måste erkänna att mina kunskaper inte räcker till för att svara på frågan. Jag tror mig dock vara i gott sällskap. Vem har haft möjlighet att följa landsbygdspolitkens utveckling under 30 år så nära att man skulle kunna göra sådana bedömningar? Utom just Eero Uusitalo själv förstås.

Peter Backa

Maaseutu – väliinputoajasta vastuunkantajaksi,
Ruralia - instituutti,
Eero Uusitalo 2009