Finns Oravais?

Bilden från Oravais slagfällt 2008 - 200 år efter slaget.

I vilken mening ”finns” en ort?

Frågan låter kanske överdrivet filosofisk men svaret på den har helt praktiska konsekvenser. Och frågan kommer självmant upp vid de nu pågående kommunsammanslagningarna.

Beslut om samgång mellan Oravais och Vörå-Maxmo verkar vara nära förestående och kan tjäna som illustration. Många såväl politiker som ”vanligt folk” verkar vara angelägna om att ”Oravais” inte bör ”försvinna” i och med samgången. Vad kan dylika uttalanden möjligen betyda?

Det handlar knappast om själva platsen i fysisk betydelse. Landmassorna rör ju inte på sig i enlighet med kommunala gränsjusteringar. Det måste handla om människorna och vårt sätt att samverka och se på oss själva. Jag tror att den centrala frågan är: vilka är ”vi” i förhållande till ”de övriga”. Man kan också kalla detta identitet.

På ett sätt försvinner Oravais när (eller borde man politiskt korrekt skriva OM?) kommunen Oravais blir en del av Stor-Vörå så finns inte Oravais mer i kommunal betydelse. Det betyder att ”vi” som bor i området Oravais inte längre röstar fram ett fullmäktige som skall ta hand om ”våra” angelägenheter. Det kommer inte att finnas någon socialnämnd som har i uppdrag att sköta vårt välbefinnande. Det kommer inte att finnas tjänstemän som har i uppdrag att arbeta för Oravais-områdets bästa osv.
I stället kommer samma funktioner att finnas för Stor-Vörå där en del av befolkningen kommer att bo i Oravaisområdet. Trots att någon del av förvaltningen säkert stannar kvar i Oravais f.d. kommungård så kommer de att ha ansvar för Stor-Vörå. Fullmäktigeordförande (fast han t.o.m. skulle råka bo i Oravais) kommer att representera Stor-Vörå, inte Oravais.
I denhär meningen så försvinner Oravais. Kommunen försvinner, det är det beslutet innebär, när (om) det kommer.

Om vi håller fast vid den rimliga utgångspunkten att det handlar om hur vi människor samverkar och ser på oss själva som ett ”vi”; var sker då denna samverkan i Oravais? Det verkar ju nu finnas en stark opinion för icke-försvinnande. Och strukturen för samverkan finns ju inte längre inom den offentliga sektorn.
Enda möjliga svaret är att Oravais lever vidare inom den tredje sektorn d.v.s. genom föreningarna. Oravais historiska förening, idrottsföreningen, ungdomsföreningarna, teatern osv. kommer att vara det Oravais, det ”vi”, som finns kvar.

Jag kan inte låta bli att tänka på ett litet slappt men närmast profetiskt uttalande som Svenska folkskolans vänners kanslichef Christoffer Grönholm en gång fällde: Staten försvinner (han tänkte kanske på EU- medlemskapet), kommunen försvinner, men den tredje sektorn består.

Om det nu är så att ”Oravais” i realiteten kommer att betyda de föreningar som samlar oravaisborna; då bör de stärkas! Om man tar uttalandena på alvar så måste det nästan bli slutsatsen. Frågan är då hur detta skall göras.

Oravais är bara ett av många liknande exempel runt om i landet. Alla sammanslagna kommuner står inför samma frågeställning. Denhär frågan har också en klar landsbygdspolitisk dimension, det är ofta de mindre kommunerna i periferin som har orsak att fundera på sin identitet och i praktiken på sina gemensamma angelägenheter i form av t.ex. service.
Detta har beaktats i det nyligen färdigställda landsbygdspolitiska helhetsprogrammet. Där talar man om att byn, lokalsamhället, bör få en starkare roll. Man föreslår t.ex. bya- eller hembygdsråd som skulle få en status i förhållande till kommunen. Kommunerna kan i allt mindre utsträckning betrakta som lokala enheter, de får en mera regional karaktär. Det måste skapas en ny lokal nivå. Men det betyder inte att man skall göra byarna till kvasikommuner. De skall också i fortsättningen finnas inom den tredje sektorn – inte den offentliga. Det är huvudbudskapet i såväl helhetsprogrammet som regeringens landsbygdspolitiska redogörelse.
För att åstadkomma det här, men i huvudsak för att aktivera landsbygdsutvecklingen i kommunerna, rekommenderar regeringen kommunala landsbygdsplaner.

I Oravais har landsbygdsnämnden beslutat att ordna ett seminarium kring landsbygdsplaner den 10.11. Alla Oravaisbor är välkomna men seminariet riktar sig också till människor från andra kommuner som är intresserade av nytänkande inom landsbygdsutvecklingen.
Jag hoppas att den offentliga debatten i Oravais och Vörå-Maxmo inte hänger upp sig på de patetiska namn eller kommunvapen frågorna. Det finns faktiskt mycket viktigare saker att prata om.

Med detta sagt så vill jag ändå konstatera att det finns andra möjligheter. Lokala initiativ och folkomröstningar är redskap som används för liknande situationer i t.ex. Oregon, USA. Det kunde också vara ett alternativ i Finland. Ett alternativ som samtidigt skulle stärka vår demokrati.

Neutralitet eller utveckling?

Jag har ett antal gånger roat och kanske litet oroat åhörare genom att jämföra utvecklare och förvaltare (myndigheter). Bilden jag brukar visa ser ut såhär:
(University of Oregon 21.1.09)
Bilden är kanske litet provokatorisk men egentligen är båda gruppena behövliga och bra.
Det är också bra att förstå att det faktiskt är två grupper, men att det är i de osäkra gråzonerna mellan polerna som resultat uppnås.

På den landsbygdspolitiska samarbetsgruppens (YTR) möte i Helsingfors tangerades frågan om opartiskhet och neutralitet på ett litet oreflekterat sätt. Det kunde vara värt att ta sig en ordentlig funderare över var YTR står. Var är man neutral och var är man partisk.
Neutral i alla lägen kan man inte vara. Man måste nog utgå från att YTR ser partiskt på all utveckling: Man är för landsbygden.
Om man inte gör den markeringen så hamnar man in i en absurd diskussion. Kan t.ex. social och hälsovårdsministeriet vara för hälsa?
Samtidigt är det också klart att en grupp av YTRs karaktär i vissa lägen skall vara obrottsligt neutral.
Det viktiga är alltså att man skickligt definierar var man är partisk och var man är neutral. Inte för att man någonsin kan få en heltäckande och evig definition utan för att debatten om det är viktig.

Jag minns den gamla goda tiden när Kekkonen definierade Finlands neutralitet. Finland är neutralt men när det gäller krig eller fred är Finland för fred.
(Det uttalandet har kanske inte så mycket att göra med denhär diskussionen - men jag kom ihåg det....)

Kärnkraft eller bioenergi - antingen - eller!

Kärnkraftsfrågan har igen kommit upp på den politiska agendan. Ur landsbygdssynvinkel är frågan om satsning på kärnkraften synnerligen viktig.
Historiskt sätt tenderar nämligen ETT energisystem att ta överhanden. Att köra en både - och strategi är med andra ord inte riktigt trovärdigt. Man bör alltså bestämma sig för om det är kärnkraft eller alternativa energikällor som prioriteras.
Det är inte svårt att se att den historiska lärdomen är värd att ta vara på. Finansministern har nyligen argumenterat för att alla tre ansökningar om tillstånd att bygga mera kärnkraft går ut på att om det blir för mycket energi så kan Finland börja exportera. (!)
Tror någon att Finland kommer att satsa seriöst på bioenergi och vindkraft samtidigt som vi har för mycket energi?
Med en dylik kärnkraftspolitik försvinner den möjlighet som bioenergin utgör för landsbygden.
Nej till kärnkraft! Ja till landsbygd!
Här ser jag bara en motsättning; tes och antites, utan möjlighet till syntes.

Vad är lokalsamhälle? Vad är dialektik ?

Man bör väl på något sätt definiera det man talar om. Ord kan förstås så olika men om man kopplar ihop ett ord med andra ord, helst ord från vår vardag, så ökar möjligheten till förståelse.

LOKALSAMHÄLLET har jag varit tvungen att definiera av praktiska orsaker redan 1996. Det har jag gjort genom att bolla frågan vidare:

Lokalsamhället är det geografiska område där människorna har bestämt sig för att arbeta tillsammans för en gemensam utveckling.

Denna definition fungerar utmärkt i alla de sammanhang där det finns ett verkligt behov av att avgränsa ett lokalsamhälle. Att byråkrater och folk "ovanifrån" inte får ut så mycket spelar ingen roll. Det som betyder något är att de människor som verkligen vill göra något förstår idén.

DIALEKTIK är avsevärt svårare. Jag skall inte på riktigt försöka. Men som ledtråd kan jag säga att det bygger på Hegels tankar om en triad tes-antites-syntes, ut tolkat som motsatstänkande av Janken Myrdal.
En annan ledtråd får bli mina påståenden om dialektik på basen av mina funderingar kring landsbygdsutveckling i Oregon.

Dialektiken ökar förståelsen av det mänskliga samhället, kulturen och utvecklingen, hjälper oss att se nya perspektiv och omfatta paradoxer.

Dialektikens styrka ligger inte i att ge en modell utan i att inspirera till att ifrågasätta modeller.

Dialektikens springande punkt är motsättningen, det dialektiska ögat ser tes - antites(negation) - negationens negation osv. i en mångdimensionell vågrörelse eller som ett kaos-mönster

Motsättningar finns mellan aspekter hos verkliga fenomen, inte mellan fenomenen som helhet. Tes och antites är alltså adjektiv.

Konflikten är ett specialfall av motsättning, dialektiken kan användas till att förstå konfliktens olika aspekter.

Kommentarer mottages med tacksamhet!