Bild från "potluck" i Halfway
En man grep mikrofonen. ”Se er omkring på dem som finns runt er!” sa han. ”Vi måste ta hand vår nästa.”
Uppmaningen var praktiskt betingad. Platsen var Woodstock 1969. Det hade samlats över en halv miljon människor, tio gånger fler än arrangörerna väntat. Ungdomarna måste helt enkelt ta hand om varandra för att klara sig.
Men budskapet tolkades också som en generell uppmaning till solidaritet. Det var inte nytt, men för många som hörde det i Woodstock fick det en omvälvande betydelse.
Men hur kan solidaritet förverkligas i vardagen, inte bara under en rockkonsert? Det kan förefalla som en väl lång åsnebrygga, men frågan om hur solidaritet skall förverkligas är högaktuell i Finland, inte minst inom landsbygdspolitiken.
För ett drygt år sedan gav regeringen en landsbygdspolitisk redogörelse till riksdagen och fick ett positivt svar. Det finns m.a.o. en bred politisk enighet kring landsbygdspolitiken i Finland.
Den nya landsbygdspolitiken innehåller väntade linjedragningar, t.ex. lyfts landsbygdens roll för klimatet och den gröna energin fram.
Jag tänkte dock här ta fasta på den ändrade relationen mellan den offentliga och den frivilliga sektorn när det gäller ansvaret för solidariteten. Regering och riksdag vill se ett betydligt intimare samarbete mellan föreningarna (framförallt byaorganisationerna) och det offentliga. Det finns vision av långsiktigt partnerskap för service mellan kommunala och frivilliga aktörer. Regeringen uppmanar kommunerna att bl.a. sluta avtal med byarna. Det kunde t.ex. fungera så att byn åtar sig ansvaret för någon del av äldreomsorgen och kommunen ger bidrag. Poängen är att byborna med sin lokala kunskap och känsla kan göra jobbet biligare och bättre än kommunen.
Ett dylikt system är naturligtvis inte problemfritt och tar tid att skapa, men i den nuvarande politiska och ekonomiska situationen finns det få alternativ. Och det finns exempel på att det kan fungera.
I Pine Valley, Oregon fungerar välfärden långt på frivillig bas, på gott och ont. I den miljön, en fattig glesbygd långt från någon större stad, finn ett stort behov av frivilliga insatser. En mängd föreningar kämpar med att upprätthålla allt från matbank, hälsoklinik och transportservice till studiecirklar och musikundervisning. Det finns offentliga program som stöder men framförallt samlar man in pengar av individer och företag och söker bidrag från fonder. Och man jobbar talko. Det fungerar överraskande bra, trots att aktivisterna överlag är gamla eller mycket gamla. Min tolkning är att man är så illa tvungen att lokalt ta hand om varandra via en stark tredje sektor för att välfärden skall fungera och lokalsamhället överleva. USA är som bekant ingen välfärdsstat i nordisk mening.
Här finns också ett intressant politiskt redskap som (ibland!) kan användas för att upprätthålla, inte välfärdsstaten men ”välfärdslokalsamhället”. Det är initiativen och folkomröstningarna. En grupp medborgare kan kräva en folkomröstning om en välfärdstjänst inom ett område de själva ritar ut. Men tjänsten (t.ex. en hälsostation) skall finansieras med skatter från samma område. Därför röstar man inte lättvindigt, höga skatter är inte populära i USA.
Den nya roll som regeringen i Finland vill ge byarna innebär att de i praktiken blir en skild samhällsnivå under kommunerna. Om detta skall ha en chans att fungera krävs också att byarna och tredje sektorn ges reellt inflytande. Det kunde ske genom att skapa initiativrätt och bindande folkomröstningar på lokal nivå. Men det krävs också ett ”demokratiskt sinnelag” av de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr finns det exempel på att det saknas. Fallen Barösund och Österby – där de kommunala beslutsfattarna vill köra över byarnas åsikter om vilken kommun de skall tillhöra – är inte uppmuntrande.
Peter Backa
