torsdag 2 maj 2013

HFD fastslår: Fullmäktige kan köra över sina kommundelar!



Den 8 november 2011 besökte många – nästan alla – byastugan i Österby. Det bjöds inte på underhållning eller kaffe – det bjöds på demokrati. Det var i alla fall vad byarådet och byborna trodde då. Österby byaråd ordnade nämligen en inofficiell folkom-röstning om byns kommuntillhörighet. Bakgrunden är att Pensala by är uppdelad mellan två kommuner, Vörå och Nykarleby. Österby kallas den del som ligger inom Vörå kommun. Gränsen går delvis direkt genom bebyggelsen och svänger så att när man åker genom byn, så kör man över kommun-gränsen tre gånger. Byns sociala liv och föreningsverksamhet beaktar förstås inte gränsen, det är en väl sammanhållen by. Men allt som har med kommunen att göra är åtskilt, dagvård, skola, åldringsvård, vägbelysning o.s.v. Detta skapar en konstlad gräns grannar emellan, t.ex. när man skall fundera på hur man skall få denna utbys röst att höras.

Det var den frågan som byn försökte lösa genom att på ett övertygande sätt visa, att det fanns en stark opinion bakom kravet ett förena byn inom samma kommun, i detta fall Nykarleby. Omröstningen blev en stor framgång i byn. Hela 94 % röstade och 80 % ställde sig bakom kravet på en gränsjustering. Vörå kommunfullmäktige ville dock inte släppa Österby ifrån sig. Finansministeriet gick på samma linje, trots bybornas uppslutning och trots att Nykarleby var intresserat av att ta emot bydelen. Till saken hör att det inte finns några nämnvärda kommunala investeringar i byn och att åldersstrukturen torde vara aningen sämre i byn än i Vörå som helhet. Byborna gav sig dock inte utan besvärade sig till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Utslaget gavs 26 april 2013: Vörås och finansministeriets handlande godkändes. Kommungränsen skall gå i sick sak genom byn.

Av Österbyfallet kan man dock vinna en viktig, men dyster lärdom: En kommundel har inga rättigheter gentemot kommunen, inte ens i en fråga som i allt väsentligt bara berör dem själva. Detta trots att Finlands grundlag högtidligt talar om att makten tillhör folket, och trots att kommunallagen ålägger kommunfullmäktige att lyssna på sina medborgare (kommunlagen säger dock inget om att kommunfullmäktige måste beakta vad folket i en kommundel säger). Lärdomen är just nu viktig. Vi verkar ju stå inför en våg av kommunsammanslagningar som kommer att skapa stora kommuner med stora skillnader mellan delarna. Men delarna har bevisligen inget inflytande om fullmäktige vill annorlunda. En liten landskommun som slås ihop med en större stad, kan alltså se fram emot att i praktiken få synnerligen litet inflytande över sina egna frågor. Samtidigt pågår dock en revision av kommunlagen. Det här demokratiska underskottet, för att inte säga vakuumet, kan alltså rättas till, om beslutsfattarna vill.