Lokalsamhällets dialektik

One-stop... i Pensala

2011-09-13T05:58:00.000-07:00

Midsommarfirande (Bilden från Pensala.fi)

Inspirerade av arbetssättet i Oregon ordnade Pensala byaråd och Svenska temagruppen inom landsbygdsutvecklingen ett utvecklingsseminarium 12/9 i Pensala, enligt One-stop-meeting-modellen.
Vi bjöd in de aktörer som vi ansåg vara centrala för våra utvecklingsmöjligheter. Nästan alla kom. På plats var alltså Österbottens förbund, ELY-centralen, LEADER-gruppen och Näringslivscentralen Concordia vilka representerade regionala offentliga myndigheter. De lokala myndigheterna var i detta fall två Nykarleby stad och Vörå kommun eftersom byn är delad. Företagsvärlden representerades av Mirka, Österbottens företagare, Botnia Vind och Pro Agria. Tredje sektorns aktörer på plats var Svenska kulturfonden och Svenska studiecentralen. Seminariet leddes av riksdagsman Mats Nylund.
Byn hade 16 personer på plats, de företrädde de lokala föreningarna i huvudsak.
Deltagarna i seminariet var nästan exakt de som vi önskat oss när vi planerade seminariet.
Processen inleddes med välkomsthälsning och öppningsanföranden, efter det presenterades byn, dess problem och möjligheter, därefter inleddes diskussionen. Frågorna som byn förberett fungerade som en föredragningslista för mötet:

1. Med er erfarenhet av olika typer av utvecklingsarbete: Vad ser ni för styrkor, möjligheter, svagheter och hot i Pensala? Vad kunde ni mot bakgrunden av det speciellt hjälpa till med?

2. Hur kan energiproduktion bli en del av byns vardag?
- i Pensala finns ett av regionens bästa vindkraftsområden, råvaror för värme- och biogasproduktion. Hur tar vi bäst tillvara denna potential?

3. En stor del av pensionärerna vill bo kvar på landsbygden.
Hur ska närservice ordnas åt äldre utan körkort?

4. I Pensala finns långa traditioner av att producera mat. I dagsläget går nästan alla produkter som råvaror till industrin och försvinner i mängden.
Hur gör vi Pensala till områdets närmatsskafferi?

5. Näringsstrukturen är ensidig i byn
Hur kan ni sporra nya och befintliga företag inom
-konst och kultur
-serviceföretag
-underleverantörer till industrin
-bolags-bolag inom servicesektorn?

6. Nästan alla naturliga mötesplatser inom byn har dragits in eller upphört, till exempel: butik, bank, skola, postkontor, café, mejeri och kvarn.
Vi behöver ett kulturcafé, en naturlig samlingsplats för byborna i alla åldersgrupper.
Hur kan ni hjälpa oss med den saken?

Diskussionen var synnerligen givande. De olika inbjudna aktörerna kom med många goda förslag till strategier och praktiska åtgärder. (En rapport om själva innehållet i diskussionen kommer att publiceras senare.)
Några konkreta slutsatser drogs inte under seminariet men det upplevdes av byborna som ett startskott för många konkreta projekt. Processen fortsätter.
Sammantaget kan man säga att metoden fungerade utmärkt. Hur metoden kan användas i fortsättningen bör övervägas.
Metoden kan sägas tillhöra en samhällssyn som speglas i det som kallas Place Based Policy. Mera om detta i andra sammanhang.

One-Stop-Meeting

2011-08-05T03:32:00.001-07:00

Infrastructure Finance Authority I Oregon har i decennier använt sig av en metod som de kallar One-Stop-Meeting. Denna myndighet organiserar den här verksamheten i Oregon. En dag varje månad är reserverad för One-stop-meeting. Alla relevanta finansieringsmyndigheter avsätter därmed en halv dag (mötena tar ca en och en halv timme) för processen. Mötena hålls ofta i Salem, huvudstaden i Oregon, men allt som oftast söker man sig ut till det lokalsamhälle det gäller. Något direkt motsvarande verkar inte finnas på annat håll men metoden har väckt intresse på nationell nivå.
Vad är One-Stop-Meeting?
Enkelt uttryckt handlar det om att koordinera finansieringen för lokala projekt och lokal utveckling. De projekt som man tar sig an ”lever” fortfarande. Man försöker hitta nya lösningar och utvägar för lokalsamhället. Bakom metoden finns ett tänkande som ser till lokalsamhället, inte bara till förverkligandet av enskilda program; metoden påminner därmed om Oregon Solutions sätta att arbeta. (Se det tidigare inlägget.)
Processen fungerar så att någon lokal aktör tar kontakt och föreslår ett One-stop-meeting. Lokalsamhället kan då ha ett mer eller mindre fastslaget mål och en beräkning av kostnaderna att nå det. Det finns dock regionala koordinatorer som hjälper till med att skapa en relevant plan, om så behövs. (Ibland kan det hända att koordinatorn t.o.m. är initiativtagare till one-stop-meeting, inte lokalsamhället.)
Oftast handlar det om vatten eller avlopp, men det kan också handla om att bygga t.ex. ett bibliotek.
Mötet börjar med att lokalsamhället presenterar sina mål och hur de skulle vilja ha dem lösta. De olika myndigheterna beskriver då hur de skulle kunna vara med och stöda, i bland med bidrag men ofta med lån. Man skriver ner de olika ”buden” på OH och lokalsamhället har då möjlighet att välja vilket alternativ som passar dem bäst. Lösningen kan vara att ett program tar hand om hela projektet, men det kan också betyda att flera program tillsammans tar ansvaret.
Under förberedelseprocessen kan det hända att lokalsamhällets ursprungliga målsättningar ändras. Också under själva mötet kan det hända att någon myndighet kommer med vägande argument för ett annat sätt att lösa problemet, och då kan mötet gå in för det.
Överlag är man mycket nöjd med systemet. Alternativet skulle vara att lokalsamhället gick runt till alla myndigheter och hörde sig för om möjligheter att få stöd eller lån. Detta är mindre effektivt än ett one-stop-meeting. Någon teoretisk bakgrund finns självfallet inte. Det är en enkel metod som vuxit fram ut praxis.
Ett problem kan vara att myndigheter inte är så vana att presentera sina program för varandra, det finns kanske en viss konkurrens. Men samtidigt gör detta att myndigheterna också i andra sammanhang har lättare att samverka, man vet mera om vad de andra sysslar med och man har ett sorts nätverk på basen av mötena.
Oregon är inte speciellt likt Finland men det verkar onekligen som om vi kunde ha nytta av att använda den här metoden – åtminstone i experimentsyfte.
Källor: Intervju med Jeremy McVeety,Public Finance Officer,Infrastructure Finance Authority (http://www.orinfrastructure.org/)

Oregon Solutions - integrerad problemlösning för lokalsamhällen

2011-07-17T10:45:00.000-07:00

John Kitzhaber, guvernör i Oregon

Guvernören (eller guvernörens kansli, ungefär det samma som delstatsregeringen) skapade 2001 en organisation som kallas Oregon Solutions. En orsak var att man ville skapa ett organ som tvärsektoriellt och genom att sammanföra olika nivåer, bättre skulle kunna hjälpa samhällen som upplevde någon form av kris eller som hade outnyttjade möjligheter.
Oregon Solutions är tydligt en del av delstatsförvaltningen, av praktiska och taktiska orsaker har man sitt kansli i Portland state university som är en neutralare bas än guvernörens kansli. Man skall inte blanda sig i ”policy”, det är politikernas och förvaltningens sak. Oregon Solutions är en liten byrå. Den har i detta nu 2 heltidsanställda och 4 deltidsanställda. I medeltal driver byrån ca sex projekt samtidigt. En orsak till detta är att de olika myndigheterna inte har möjligheter att satsa för mycket tid på olika projekt. Byrån finansieras av delstaten men projekten söker också bidrag av olika fonder och man förväntar sig att lokalsamhället skall sätta in ca hälften av projektets kostnader. Projekten finns ofta i städer men också på landsbygden ibland.
Alla beslut om projekten fattas av guvernören och de olika sektormyndigheterna under honom. Det finns en bred styrgrupp som också har med privata och frivilliga intressen, men deras roll är mer rådgivande.
De kriser som man jobbar med kan vara uppbyggnad efter t.ex. en översvämning men också att något område har en dålig boende miljö eller sociala problem.
Oregon Solutions jobbar enligt samma mall med de flesta av sina projekt.
1. Initiativet skall komma från lokalsamhället. Det är oftast någon organisation eller specialgrupp som vill få till stånd ett projekt, det kan vara t.ex. köpmännen eller husägarna.
2. För att Oregon Solutions skall ta sig an projektet krävs dock att det lokalt kan påvisas ett brett intresse för saken.
3. Om Oregon Solution tycker det verkar vara ett bra projekt så gör man under två månader en utredning. Man intervjuar olika organisationer och medborgare i lokalsamhället och i praktiken uppstår en projektplan under processen. Man gör fler utredningar än det blir projekt. En del utredningar leder t.ex. till att man säger att det behövs t.ex. en lagändring och inte ett projekt.
4. Guvernören har sista ordet i om det skall bli ett projekt men de olika sektorledarna i guvernörens kansli har i praktiken vetorätt.
5. Guvernören tillsätter en opartisk moderator för processen, gärna från lokalplanet men inte någon med eget intresse i saken.
6. Oregon Solutions tillsätter ett projektteam med representation för organisationer som har något att tillföra projektet, det kan vara federala myndigheter, delstatliga organ eller program, lokala myndigheter, företag och frivilliga organisationer eller fonder.
7. Projektteamet skapar en ”action plan” som manifesteras i att de deltagande undertecknar ett avtal om vad de kommer att bidra med för att processen skall vara framgångsrik. Avtalet innehåller också tidtabell.
8. Efter ett halvår återkommer Oregon Solution och kollar upp om avtalet följts, om något har blivit liggande ändrar man på avtalet, t.ex. tidtabellen eller byter ut någon aktör så att processen skall löpa till slut.
9. Efter detta har Oregon Solutions gjort sitt.

Vad jag kan förstå så har Oregon Solutions ett gott rykte om sig att få saker att hända.

Några reflektioner:
Den strukturella bakgrunden till att Oregon Solutions uppkom verkar vara den samma som bakom politikprogrammen i Finland. Man har insett att en del problem behöver lösas genom samverkan mellan olika nivåer och olika sektorer. (Den första tanken var tydligen att bättre koordinera främst guvernörens kanslis sektororganisationer.)
Oregon Solutions är klart underställt delstatsförvaltningen.
Verksamhetsprincipen bygger på ett tänkande som kan hänföras till Place Based Policy i och med att man inte bara utgår från sektoröverskridande (som våra politikprogram) utan dessutom utgår från enskilda lokalsamhällen. Tanken är att varje lokalsamhälle är olikt och att åtgärderna måste skräddarsys. Denna tanke är inte rotad i Finland men den börjar gro i EU, åtminstone på det verbala planet.

Kim Travis från Oregon Solutions i samtal med doktor Maurizio Valerio från Rural Development Initiativs

Halfway City Council

2011-07-16T10:10:00.000-07:00

Vid första påseendet kan man tycka att småstaden Halfway kan jämföras med en pytteliten kommun i Finland. De väljer "politiskt" "kommunalfullmäktige", ja t.o.m. borgmästare. De har sin "kommungård", de sköter de kommunaltekniska jobben.
Men skenet bedrar.
Senaste Council-möte gav många exempel på skillnader. En kulturell/politisk skillnad är att mötet inleds med att alla stiger upp, vänder sig mot flaggan, sätter handen på bröstet och läser i kör upp Pledge of Allegiance. Ceremonin påminner mycket om kyrkans trosbekännelse, men det man svär trohet till är flaggan och nationen "under Gud". Så har man gjort sedan 1942 vid offentliga förrättningar i USA. Det skulle vara intressant att spekulera litet i den sociologiska och politiska bakgrunden till den här ceremonin, den verkar inte heller vara ifrågasatt i någon större omfattning.

När mötet kommer i gång framkommer en del belysande detaljer. Mötet behandlar formellt utgifter på ibland bara några 10-tal dollar. Halfway är också mycket klämd mellan statliga myndigheter som ställer krav som kostar och betalningsförmågan och -viljan hos den åderstinga och inte särskilt rika befolkningen i staden. Dessutom har befolkningen minskat, från 355 till 288, under de senaste åren. Det betyder att inkomsterna från vatten och avlopp samt fastighetsskatten (de huvudsakliga inkomsterna) också har minskat med sådär 20%.
Mötesförhandlingarna sköttes efter ett mycket formellt mönster. Inför varje beslut tillfrågades alla sex "counciliers" om sin åsikt; ja eller nej, till det förslag som någon lagt under diskussionen. Diskussionen flöt dock fritt inför besluten.

Exemplet Halfway illustrerar hur svårt det är att jämföra t.ex. landsbygdsutveckling i olika länder. Halfway är trots allt det närmaste man kommer en finländsk kommun. Men hur påverkar det t.ex. förutsättningarna för föreningslivet på en ort där "kommunen" ser ut såhär? Och när den nationella politiken är så annorlunda?
Man brukar säga att man inte skall uppfinna hjulet på nytt. Men man får nog tänka sig att bygga om de "hjul" man har i Halfway ordentligt för att de skall fungera på den finländska landsbygden.
Det som dock är facinerande är att man ser att man kan göra på så många olika sätt, inte bara det som vi i Finland råkat välja.

Mötet hade en litet speciell punkt också: en nu Counslier svors in.

Town Hall Meeting i Baker City

2011-07-12T14:02:00.000-07:00

Alexis de Tocqueville

Jag föll naturligtvis för frestelsen när jag läste i lokala bladet (Hells Canyon Journal) att U.S. Senator Ron Wyden skulle hålla ett Town Hall Meeting i den närbelägna staden Baker. Att en dylik tillställning var så lockande beror på Alexis de Tocqueville. Han besökte Amerika 1831, blev entusiastisk över den amerikanska demokratin och skrev en bok, Om demokratin i Amerika, som blev något av en klassiker. Bl.a. tar han upp Town Hall Meeting som ett redskap för demokrati.
Jag blev en aning besviken. Åtminstone det här mötet var inte så speciellt. Senator Wyden var för all del charmerande men mycket av det som skedde kunde ha hänt på vilket politiskt möte som helst i Finland.
Senatorn framhöll dock att dylika möten är en del av demokratin. Man kan kalla det deliberativ demokratin, till den delen fyllde mötet en demokratisk funktion. Men mötet hade ingen makt. Allt hängde på om senatorn förde åsikterna vidare.
Men några intressanta skillnader fanns dock. Senatorn höll inget anförande. Han bara bad om att folk skulle framföra frågor. Och det gjorde de drygt 50 mötesdeltagarna i City Hall.
Frågorna rörde sig mellan stora politiska frågor som världshandeln och individuella frågor som damen som hade problem med socialen. Frågorna var överlag mer personliga än vad de oftast är i Finland. Senatorn var också snabb att lova åtgärder: Han skulle ringa den eller den, ta upp saken i det eller det utskottet, eller han hänvisade till att han redan gjort ett lagförslag i saken.
En fråga stack ut litet. En herre undrade vad han tänker göra åt att kineserna håller på och bygger tre städer i USA. "Det är ett kommunistiskt hot" menade mannen. Senatorn förklarade att utländska investeringar kan vara både bra och dåliga men undrade om kineserna faktiskt köpt upp de stora områden som behövs för att bygga städer. Mannen kunde inte säga men hänvisade till nätet...
Det som förbluffade mig var den rädsla som verkade driva frågeställaren. Han var klart skrämd av kommunismen. I detta nådens år 2011, i USA av alla ställen!

Senator Ron Wyden i Baker

Efter mötet gav jag senatorn en broschyr om YTR och sa att vi är litet stolta över vår landsbygdspolitik i Finland. Han lovad läsa.

Om att måla in sig i ett hörn...

2011-04-27T02:33:00.001-07:00

Det finns många om budet när det gäller att förklara varför riksdagsvalet gick som det gick. Det finns många infallsvinklar och många intressanta uppslag men jag tycker alltför mycket kretsar kring ganska små och slumpmässiga förklaringar. Jag är beredd att tro på det som bl.a. en del ledarskribenter har framfört; det handlar om att vi har haft en koncensuspolitik som ökat inkomstklyftorna och lämnat många svaga i sticket. Och så kom det ett alternativ.
Om man vill säga det med andra ord kan man hänvisa till Johannes Kananens doktorsavhandling. Han säger att vi sedan 80-talet har prioriterat ner välfärdssamhällestanken till förmån för ökad konkurrenskraft. Genom att skärpa kraven och dra ner socialbidrag och arbetslöshetsskydd har man tvingat folk att ta arbeten de inte vill ha och i värsta fall inte på lång sikt ens kan livnära sig på. På det viset får man också arbetskraft för servicesektorn, en tillväxtsektor som klarar sig i den globala ekonomin. Den solidariska lönepolitiken och tryggheten har fått stryka på foten. Det finns många vardagliga observationer som stöder Kananens slutsatser. Skattesänkningarna, snuttifieringen av arbetslivet, debatten om att få ut de studerande i arbetslivet snabbare, höjningen av pensionsåldern osv. Resultaten syns också, ökad fattigdom och därmed längre brödköer. Kyrkan har kommit med förslag om åtgärder inför skrivarbetet med regeringsprogrammet. Väljarna har röstat på Sannfinländarnas lockande löften om att i princip vrida klockan tillbaka, kryddat med litet rasistiska inslag och svenskfientlighet.
Vi kan troligen inte vrida klockan tillbaka. Men det finns nog ändå politiskt spelrum om man vill. Det hävdar också Kananen genom att visa på att man i Sverige varit försiktigare med att hyvla ner välfärdssamhället. Det här skulle betyda att det all globalisering till trots finns utrymme för en reell politisk dragkamp mellan välfärdssamhällets och konkurrenskraftssamhällets paradigm. Tyvärr verkar spelrummet inte vara så stort, vi har en globaliserad värld som ställer hårda krav på ekonomin. Jag tror alltså att vi inte kommer att kunna bli så mycket jämlikare och rättvisare, hur vi än försöker.
Om den slutsatsen är riktig så håller vi i Finland dessutom på att begå ett historiskt misstag.
Samtidigt som man i Finland har sänkt skatter så har man strävat till att brädda skattebasen, d.v.s. man vill hitta fler att beskatta. Svart och grå ekonomi skall man naturligtvis gå åt, men man ger sig också steg för steg in på den tredje sektorn. Man hör allt oftare om hur små fattiga föreningar sätts under skattebjörnens lupp, föreningar som inte arbetar för vinstsyfte och vars största resurs är frivilligarbete. (Ironiskt nog firar vi i år frivilligarbetets år.) När det här kombineras med strängare konkurrensregler kommer tredje sektorn i kläm.
I t.ex. USA har den tredje sektorn mycket bättre möjligheter att skaffa resurser. Det finns mycket välgörenhet. Man kan med fog kritisera det systemet bl.a. för att det är orättvist och slår ut slumpmässigt. Välfärdssamhällets heltäckande skyddsnät är mycket bättre. Det är lätt att hålla med om kritiken. Men i Finland verkar vi vara på väg bort från välfärdssamhället samtidigt som vi stryper tredje sektorn mellan konkurrensregler och skatter.
Om vi inte kan skapa ett samhälle som tar hand om de svaga på ett gott sätt, borde vi inte då åtminstone skapa incitament för de starka att frivilligt stöda de svaga?
Peter Backa

Tvingad till nyttighet

2011-04-02T12:24:00.000-07:00

Under långa tider har människan varit tvingad att arbeta för sin överlevnad. Stora delar av befolkningen har varit jordbrukare. När industrialismen kom och jordbruket rationaliserades upphörde det tvånget, en förhållandevis liten del av befolkningen kunde sköta försörjningen. Detta var ännu inte nog för att människornas frihet skulle öka. Fortfarande var det ett fåtal som levde i lyx och överflöd medan resten levde på gränsen till misär. Men så kom den allmänna skolgången. Människorna fick de intellektuella redskap som behövdes för att se sin situation och sina möjligheter. Efter det följde politiska reformer som ökade inflytandet för gemene man. Den nordiska välfärdsstaten infördes. Friheten hade ökat.
Detta är en mycket förenklad sammanfattning av Johannes Kananens doktorsavhandling, som beskriver utvecklingen i Danmark, Finland och Sverige. (Modern Societal Impulses and their Nordic Manifestations)
Men historien slutar inte där.
Någon gång under 80-talet kom globaliseringen in och med den började den nordiska modellen monteras ner till förmån för en annan modell som Kananen kallar ”den konkurrenskraftiga staten”. Den modellen kan också kallas nyliberal. Enligt Kananes tolkning (och många andras, t.ex. sociologen Larry Busch) började man bedriva en politik som hade som mål att få folk att bete sig som marknaden krävde. Man skapade kontrollmekanismer, framförallt när det gäller arbetslöshetsskydd och socialskydd, som skulle garantera tillgången på arbetskraft. Resultatet är att friheten, jämfört med välfärdsstaten, minskade.
Kananens bevisföring verkar övertygande. Frågan är naturligtvis vilka val en stat har i en globaliserad ekonomi. Intressant är dock att Kananen säger att Sverige behöll ett större utrymme för välfärd än t.ex. Finland.
När jag ser på samhället med Kananens ram som bas tycker jag mig märka många andra kontrollmekanismer som vittnar om samma prioritering: hellre konkurrenskraftigt land än valfrihet för medborgarna. I pågående valdebatt talas t.ex. om vikten av att de studerande kommer snabbare ut på arbetsmarknaden och blir ”nyttiga”. Vart har omsorgen om den mänskliga tillväxten tagit vägen? Var finns t.ex. Humboldts och Alkios bildningsideal? Samtidigt säger man att vi gamla måste arbeta längre. Vart försvann friheten till ett aktivt pensionärsliv om man måste jobba tills man är för skröplig för att fortsätta? Parallellt med det här reformerar man bl.a. kommunförvaltningen, det skall vara större och effektivare kommuner, det skall vara servicesedlar som förvandlar den offentliga servicen till en konkurrensutsatt nyttighet, inte till något som ”vi” kommer överens om hur vi skall ordna. Vart tog försvaret av demokratin vägen?
I välfärdsstaten strävade man också efter jämlikhet. Det är inte mera på modet. Inkomstklyftorna ökar. ”Vi måste tillåta det annars försvinner såväl kapital som toppkrafter ur landet.”
Motiveringen bakom ”reformerna” är resursbrist. Detta är paradoxalt. Vi har aldrig haft mer resurser än nu. Men med dessa resurser skapar vi större klyftor och mindre frihet – för att få mera resurser. Jag tror att många av dem som just nu överväger att rösta på Sannfinländarna har förstått det här genom att känna effekterna av politiken i skinnet. En annan sak är att gammal nationalism och främlingsfientlighet inte är någon hållbar lösning. Men en fortsatt ökande ojämlikhet och strängare kontrollmekanismer är också ohållbart.
Kananen beklagar i sin bok att Ahtisaaris initiativ om större ansvar för tredje sektorn aldrig blev konkretiserat. Han verkar se tredje sektorn som en möjlighet att ökan medborgarnas frihetsgrad när de institutioner som förvaltat välfärden nu också har blivit kontrollmekanismer för konkurrenskraft.
Här kan finnas en lösning, modellerna finns. Men vidsyntheten och handlingskraften tycks saknas.

Idealism i praktiken!

2010-10-05T00:26:00.000-07:00

Nästa år är det europeiska året för frivilligarbete.
Det är kanske inte ett avgörande år i och för sig - av erfarenhet kan jag säga att åren kommer och går. Och samma gäller olika teman.
Året för frivilligarbete är upplagt enligt en gammal och beprövad modell. De högsta instanserna står bakom det, EU -kommissionen koordinerar och i Finland beskyddar presidenten. Däremot satsas det inte mycket ekonomiskt på temaåret.
Frivilligarbete kan vara väldigt mycket vilket är både en styrka och en svaghet. Det kan gälla allt från katastrofhjälp till att leda en studiecirkel. Den gemensamma nämnaren är dock att man gör något utan att ta betalt för det och att det inte i första hand sig själv man gör det för.
Frivilligarbete är ett sätt att arbeta, en metod om man vill. Personligen har jag svårt att riktigt tända på ett temat, det känns tekniskt och samtidigt ogripbart. Det hör till sfären "know how" i någon mening. Och jag tycker att det är betydligt intressantare med "know why"
Samtidigt måste inse att ett temaår är vad man gör det till. Det finns inget som hindrar oss - vem som helst - att plocka russinet ur kakan och lämna de tråkiga bitarna.
Som jag ser det är just frågan "varför" den intressanta när det gäller frivilligarbete. Varför ställer massor av människor upp och gratis gör sånt som i sig egentligen inte intresserar dem, typ koka kaffe på en hembygdsfest, knacka dörr med en namnlista, skriva protokoll i en förening osv.
Varför tar man på sig besväret?
I dagens individualistiska samhälle tenderar man att se på individens egenintresse. Svaren på frågan tenderar då att bli att man söker självförverkligande, sällskap, umgänge, tillhörighet eller dylikt.
Men om vi för omväxlings skull ser litet mera ideellt på frågan, om vi skulle lyfta fram idealen som finns bakom frivilligarbetet?
Jag tror vi skulle hitta mycket intressantare svar den vägen, svar som t.o.m. skulle inspirera till mera frivilligarbete.
Låt oss alltså söka idealismen bakom frivilligarbetet!
Slagordet borde vara Idealism i praktiken.
Den idealismen är dessutom hållbarare än idealism i teorin.

Nya drag i landsbygdspolitiken

2010-08-12T23:37:00.000-07:00

Bild från "potluck" i Halfway

En man grep mikrofonen. ”Se er omkring på dem som finns runt er!” sa han. ”Vi måste ta hand vår nästa.”
Uppmaningen var praktiskt betingad. Platsen var Woodstock 1969. Det hade samlats över en halv miljon människor, tio gånger fler än arrangörerna väntat. Ungdomarna måste helt enkelt ta hand om varandra för att klara sig.
Men budskapet tolkades också som en generell uppmaning till solidaritet. Det var inte nytt, men för många som hörde det i Woodstock fick det en omvälvande betydelse.
Men hur kan solidaritet förverkligas i vardagen, inte bara under en rockkonsert? Det kan förefalla som en väl lång åsnebrygga, men frågan om hur solidaritet skall förverkligas är högaktuell i Finland, inte minst inom landsbygdspolitiken.

För ett drygt år sedan gav regeringen en landsbygdspolitisk redogörelse till riksdagen och fick ett positivt svar. Det finns m.a.o. en bred politisk enighet kring landsbygdspolitiken i Finland.
Den nya landsbygdspolitiken innehåller väntade linjedragningar, t.ex. lyfts landsbygdens roll för klimatet och den gröna energin fram.
Jag tänkte dock här ta fasta på den ändrade relationen mellan den offentliga och den frivilliga sektorn när det gäller ansvaret för solidariteten. Regering och riksdag vill se ett betydligt intimare samarbete mellan föreningarna (framförallt byaorganisationerna) och det offentliga. Det finns vision av långsiktigt partnerskap för service mellan kommunala och frivilliga aktörer. Regeringen uppmanar kommunerna att bl.a. sluta avtal med byarna. Det kunde t.ex. fungera så att byn åtar sig ansvaret för någon del av äldreomsorgen och kommunen ger bidrag. Poängen är att byborna med sin lokala kunskap och känsla kan göra jobbet biligare och bättre än kommunen.
Ett dylikt system är naturligtvis inte problemfritt och tar tid att skapa, men i den nuvarande politiska och ekonomiska situationen finns det få alternativ. Och det finns exempel på att det kan fungera.
I Pine Valley, Oregon fungerar välfärden långt på frivillig bas, på gott och ont. I den miljön, en fattig glesbygd långt från någon större stad, finn ett stort behov av frivilliga insatser. En mängd föreningar kämpar med att upprätthålla allt från matbank, hälsoklinik och transportservice till studiecirklar och musikundervisning. Det finns offentliga program som stöder men framförallt samlar man in pengar av individer och företag och söker bidrag från fonder. Och man jobbar talko. Det fungerar överraskande bra, trots att aktivisterna överlag är gamla eller mycket gamla. Min tolkning är att man är så illa tvungen att lokalt ta hand om varandra via en stark tredje sektor för att välfärden skall fungera och lokalsamhället överleva. USA är som bekant ingen välfärdsstat i nordisk mening.
Här finns också ett intressant politiskt redskap som (ibland!) kan användas för att upprätthålla, inte välfärdsstaten men ”välfärdslokalsamhället”. Det är initiativen och folkomröstningarna. En grupp medborgare kan kräva en folkomröstning om en välfärdstjänst inom ett område de själva ritar ut. Men tjänsten (t.ex. en hälsostation) skall finansieras med skatter från samma område. Därför röstar man inte lättvindigt, höga skatter är inte populära i USA.

Den nya roll som regeringen i Finland vill ge byarna innebär att de i praktiken blir en skild samhällsnivå under kommunerna. Om detta skall ha en chans att fungera krävs också att byarna och tredje sektorn ges reellt inflytande. Det kunde ske genom att skapa initiativrätt och bindande folkomröstningar på lokal nivå. Men det krävs också ett ”demokratiskt sinnelag” av de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr finns det exempel på att det saknas. Fallen Barösund och Österby – där de kommunala beslutsfattarna vill köra över byarnas åsikter om vilken kommun de skall tillhöra – är inte uppmuntrande.

Peter Backa

Objektivt, partiskt och personligt

2009-12-22T04:05:00.000-08:00

”Regionalpolitiken, landsbygdspolitiken och lantbrukspolitiken har ingenting att göra med varandra!” Så enkelt och smått ironiskt sammanfattar professor Eero Uusitalo själv sin bok, som getts ut av Ruralia - institutet.
När man sedan får boken i sin hand så inser man att det handlar om ett mycket stort projekt, det är en tegelsten på över 300 sidor och nästan lika många källhänvisningar. Boken sammanfattar, jämför och kritiserar landsbygdspolitiken, lantbrukspolitiken och regionalpolitiken under 30 år.
Uusitalo gör i det avslutande kapitlet en enkel sammanfattning som motiverar hans muntliga beskrivning ovan. I början av den 30-åriga period som Uusitalo beskriver var regionalpolitiken viktig för landsbygdsutvecklingen. Uppbyggnaden av välfärdssamhället innebar en utveckling av den kommunala servicen och det gynnade landsbygden. Men efter det har regionalpolitiken tenderat att mest intressera sig för städernas utveckling. Man har utgått från att regionen utvecklas bäst genom att satsa på städer och centra. Den omkringliggande landsbygden får sitt genom den så kallade lokomotiv – effekten, enligt regionalpolitikens syn på saken.
Så länge jordbruket hade en dominerande roll på landsbygden och familje- och småbruket var modellen, gynnade också lantbrukspolitiken klart landsbygden. Men med tiden har lantbrukspolitiken blivit mera inriktad på själva näringen. Det har betytt att större och effektivare enheter har prioriterats, vilket i sin tur har minskat arbetsplatserna, vilket inte har varit positivt för landsbygden.
Detta har lämnat ett vakuum, regional- och lantbrukspolitik har inte längre tagit hand om en alltmer diversifierad landsbygd. Därför har landsbygdspolitiken haft en social beställning, och den har funnit sin roll och utvecklats till ett starkt politikprogram med mål som avviker från både regionalpolitikens och lantbrukspolitikens mål.

Men boken innehåller mycket mera än bara konklusionerna.

Största delen av boken handlar om landsbygdspolitik. Uusitalo går igenom, refererar och kommenterar, alla officiella landsbygdspolitiska program och strategiska beslut som tagits under de senaste 30 åren. För undertecknad som bara känner till en liten del av dehär pappren är det en bra sammanfattning av den brokiga mängd av dokument som statsmakten producerat under tre decennier. Det som ytterligare gör läsningen nyttig är att Uusitalo jämför de olika programmen med varandra. Man ser olika tendenser träda fram och man kan värdera pappren på basen av att de relateras till varandra. Parallellt med genomgången av programmen presenterar han också olika utvärderingar och forskning kring programmen.
Men Uusitalo nöjer sig inte med en opartisk beskrivning. Han utgår hela tiden i sitt resonemang från landsbygdens bästa och kritiserar beslut som varit ofördelaktiga för landsbygden. Uusitalo är definitivt partisk, han tar ställning för landsbygden.
Beskrivning av LEADER-programmen den i mitt tycke intressantaste delen. Här går han djupare in i processerna och anlägger också mer ideologiska aspekter på t.ex. trekvotsprincipen och nerifrån - upp strategin.

Bilden man får av landsbygdspolitikens utveckling är att det ofta varit en svår och tung process men att den ändå sakta men säkert gått framåt – genom kamp och hårt arbete.
Det är orsak att här också konstatera att landsbygdspolitiken i Finland är stark jämfört med många andra länder, t.ex. USA men också Sverige. OECD som gjort studier av olika länders landsbygdspolitik ger också Finland mycket högt betyg.

Genomgången av landsbygdspolitiken blir mera levande av att Uusitalo i många fall varit aktivt med i processerna han skriver om. Han känner till vilka prioriteringar man kämpat kring, historien bakom vissa centrala formuleringar osv. Han lättar på det sättet på förlåten av (ofta byråkratiskt) programspråk och visar vad det handlar om.
Det personliga greppet i boken kommer explicit fram genom att Uusitalo berättar om avgörande händelser ur sitt perspektiv. Ibland svåra och kniviga situationer som han varit inblandad i, ibland roliga anekdoter om hur det ena eller det andra beslutet kommit till. Här är det inte forskaren Uusitalo eller ens landsbygdsförespråkaren, här är det personen Uusitalo som talar. De här bitarna är ofta lika färgstarka som Uusitalo själv.

Tyngdpunkten ligger klart på den nationella landsbygdspolitiken men Uusitalo har också ett kapitel i sin bok där han behandlar EU:s landsbygdspolitik. Han går här igenom en rad konferenser och dokument och drar slutsatsen att kommissionen ofta har en mer landsbygdsvänlig politik än medlemsländerna. Och ofta får kommissionen böja sig för jord- och skogsbruksministrarna, ibland så att de landsbygdspolitiska målen nog uttalas men i praktiken kan man på nationell nivå ändå driva igenom en annan linje.

Uusitalos bok är en guldgruva för den som vill förstå landsbygdspolitiken i Finland. Samtidigt borde den kunna vara ett startskott för en intensiv debatt om landsbygdspolitiken.

Gör Uusitalo pålitliga bedömningar? Jag måste erkänna att mina kunskaper inte räcker till för att svara på frågan. Jag tror mig dock vara i gott sällskap. Vem har haft möjlighet att följa landsbygdspolitkens utveckling under 30 år så nära att man skulle kunna göra sådana bedömningar? Utom just Eero Uusitalo själv förstås.

Peter Backa

Maaseutu – väliinputoajasta vastuunkantajaksi,
Ruralia - instituutti,
Eero Uusitalo 2009

Österby röstade för Nykarleby

2009-11-08T05:13:00.000-08:00

Byarådet i Österby ordnade 8.11. en folkomröstning om Österbys kommuntillhörighet.
Två välbesökta informationsmöten har hållits inför omröstningen.
Av 69 röstberättigade röstade 65 personer, vilket ger en röstningsprocent på 94,2, vilket är avsevärt högre än valdeltagandet i byn.
51 personer röstade för överflyttning till Nykarleby, medan 14 röstade för att stanna kvar i Oravais. (78,5 % Nykarleby mot 21,5% Oravais)
Byns beslut att byta kommun gäller dock under förutsättning att Oravais går samman med Vörå-Maxmo. Om detta förhandlas som bäst mellan dessa kommuner.

Byarådet hade fastställt att alla 1993 och senare födda har rösträtt i omröstningen (i praktiken 16-åringar och äldre). Alla 16 och 17 åringar utnyttjade sin rösträtt vilket tyder på ett stort intresse också hos den unga befolkningen.

Respekt och förakt för demokratin

2009-10-27T00:23:00.000-07:00

Österbyborna har beslutat genomföra en inofficiell folkomröstning 8.11. om byn skall höra till Oravais eller Nykarleby.
Bakgrunden är att gränsen mellan Oravais och Nykarleby sicksackar genom byn på ett förvirrande sätt. Österbyborna har tidigare diskuterat frågan om kommuntillhörighet, men hittills stannat kvar i Oravais. Men när nu Oravais försvinner som självständig kommun är det tid att ta upp frågan, och det har byarådet gjort.

Det har hållits två välbesökta byamöten. På båda mötena var nästan hälften av byns ca 80 innevånare närvarande. (36 resp. 39 deltagare). Med tanke på den goda uppslutningen på mötena kunde man utan desto vidare krumbukter ha beslutit om man skall, eller inte skall, föreslå en överflyttning till Nykarleby.
Men man valde att inte göra det. Motivet var att alla trots allt inte hade möjlighet att vara med och bestämma.
Man gjorde inte heller det som kunde ha legat nära till hands, att ordna en namninsamling för överflyttning och se hur många som kom med. Motivet mot detta var att en namninsamlare påverkar folk för mycket. (Det är ju ändå grannen som samlar in namnen och man skall leva med honom i fortsättningen också…)
Alltså blev det en omröstningsprocedur där folk röstar hemligt ja eller nej. Röstningen sker 8.11, men dessutom finns det möjlighet att förhandsrösta och t.o.m. poströsta med tanke på att det finns några som studerar på annan ort.
Självfallet kan byarådet inte fylla samma krav på kontroller och säkringar som en officiell folkomröstning skulle förutsätta. Men det råder knappast några tvivel om att omröstningen ändå blir rättvis och hemlig.

Vad är då så märkvärdigt med att Österby byaråd anordnar en ”fattigmans folkomröstning”?

Jo det är respekten för demokratin.
I en tid då beslutsfattare på högre nivå sällan funderar på demokratin är österbyborna angelägna om att allas röst skall höras lika och att ingen skall komma till att påverka otillbörligt.
KSSR-processen har rasat i bygderna de senaste åren, men ingen har motsatt sig eller talat för en sammanslagning därför att den är mer eller mindre demokratisk. Svenska studiecentralen gjorde en handbok kring hur man bedömer demokratikonsekvenser men få beslutsfattare har tagit frågan på allvar och demokratin har aldrig lyfts fram som en faktor att beakta vid sidan av t.ex. morotspengar och vårdeffektivitet. (Föreningar som diskuterat kommunfrågan har dock använt demokratikonsekvenshandboken.)
Ser man på hur EU och nationella regeringar agerar när ett folk röstar ”fel” så blir man inte heller övertygad om den demokratiska viljan. Man bortförklarar resultatet med att det nog egentligen okunskap och så tar man om omröstningen tills man får ”rätt” resultat.

Att man på lokal nivå är mån om demokratin är ett hopp för framtiden. Det är ett tecken på att det trots allt finns folk som bryr sig. Och i framtiden kan den lokala demokratikänslan också bli en grund för sammanhållning och utveckling. En by som jobbar demokratiskt är också en stark by. Det är en by som kan ta ansvar för sin utveckling i en tid då kommunen försvinner långt bort i fjärran och de nationella besluten sakta men säkert flyttar längre bort, till Bryssel och globala organisationer.

Jag skulle hoppas att Österby bara är en liten början på en demokratiseringsprocess. Och att också andra byar vågar följa efter.

Finns Oravais?

2009-09-27T00:40:00.000-07:00

Bilden från Oravais slagfällt 2008 - 200 år efter slaget.

I vilken mening ”finns” en ort?

Frågan låter kanske överdrivet filosofisk men svaret på den har helt praktiska konsekvenser. Och frågan kommer självmant upp vid de nu pågående kommunsammanslagningarna.

Beslut om samgång mellan Oravais och Vörå-Maxmo verkar vara nära förestående och kan tjäna som illustration. Många såväl politiker som ”vanligt folk” verkar vara angelägna om att ”Oravais” inte bör ”försvinna” i och med samgången. Vad kan dylika uttalanden möjligen betyda?

Det handlar knappast om själva platsen i fysisk betydelse. Landmassorna rör ju inte på sig i enlighet med kommunala gränsjusteringar. Det måste handla om människorna och vårt sätt att samverka och se på oss själva. Jag tror att den centrala frågan är: vilka är ”vi” i förhållande till ”de övriga”. Man kan också kalla detta identitet.

På ett sätt försvinner Oravais när (eller borde man politiskt korrekt skriva OM?) kommunen Oravais blir en del av Stor-Vörå så finns inte Oravais mer i kommunal betydelse. Det betyder att ”vi” som bor i området Oravais inte längre röstar fram ett fullmäktige som skall ta hand om ”våra” angelägenheter. Det kommer inte att finnas någon socialnämnd som har i uppdrag att sköta vårt välbefinnande. Det kommer inte att finnas tjänstemän som har i uppdrag att arbeta för Oravais-områdets bästa osv.
I stället kommer samma funktioner att finnas för Stor-Vörå där en del av befolkningen kommer att bo i Oravaisområdet. Trots att någon del av förvaltningen säkert stannar kvar i Oravais f.d. kommungård så kommer de att ha ansvar för Stor-Vörå. Fullmäktigeordförande (fast han t.o.m. skulle råka bo i Oravais) kommer att representera Stor-Vörå, inte Oravais.
I denhär meningen så försvinner Oravais. Kommunen försvinner, det är det beslutet innebär, när (om) det kommer.

Om vi håller fast vid den rimliga utgångspunkten att det handlar om hur vi människor samverkar och ser på oss själva som ett ”vi”; var sker då denna samverkan i Oravais? Det verkar ju nu finnas en stark opinion för icke-försvinnande. Och strukturen för samverkan finns ju inte längre inom den offentliga sektorn.
Enda möjliga svaret är att Oravais lever vidare inom den tredje sektorn d.v.s. genom föreningarna. Oravais historiska förening, idrottsföreningen, ungdomsföreningarna, teatern osv. kommer att vara det Oravais, det ”vi”, som finns kvar.

Jag kan inte låta bli att tänka på ett litet slappt men närmast profetiskt uttalande som Svenska folkskolans vänners kanslichef Christoffer Grönholm en gång fällde: Staten försvinner (han tänkte kanske på EU- medlemskapet), kommunen försvinner, men den tredje sektorn består.

Om det nu är så att ”Oravais” i realiteten kommer att betyda de föreningar som samlar oravaisborna; då bör de stärkas! Om man tar uttalandena på alvar så måste det nästan bli slutsatsen. Frågan är då hur detta skall göras.

Oravais är bara ett av många liknande exempel runt om i landet. Alla sammanslagna kommuner står inför samma frågeställning. Denhär frågan har också en klar landsbygdspolitisk dimension, det är ofta de mindre kommunerna i periferin som har orsak att fundera på sin identitet och i praktiken på sina gemensamma angelägenheter i form av t.ex. service.
Detta har beaktats i det nyligen färdigställda landsbygdspolitiska helhetsprogrammet. Där talar man om att byn, lokalsamhället, bör få en starkare roll. Man föreslår t.ex. bya- eller hembygdsråd som skulle få en status i förhållande till kommunen. Kommunerna kan i allt mindre utsträckning betrakta som lokala enheter, de får en mera regional karaktär. Det måste skapas en ny lokal nivå. Men det betyder inte att man skall göra byarna till kvasikommuner. De skall också i fortsättningen finnas inom den tredje sektorn – inte den offentliga. Det är huvudbudskapet i såväl helhetsprogrammet som regeringens landsbygdspolitiska redogörelse.
För att åstadkomma det här, men i huvudsak för att aktivera landsbygdsutvecklingen i kommunerna, rekommenderar regeringen kommunala landsbygdsplaner.

I Oravais har landsbygdsnämnden beslutat att ordna ett seminarium kring landsbygdsplaner den 10.11. Alla Oravaisbor är välkomna men seminariet riktar sig också till människor från andra kommuner som är intresserade av nytänkande inom landsbygdsutvecklingen.
Jag hoppas att den offentliga debatten i Oravais och Vörå-Maxmo inte hänger upp sig på de patetiska namn eller kommunvapen frågorna. Det finns faktiskt mycket viktigare saker att prata om.

Med detta sagt så vill jag ändå konstatera att det finns andra möjligheter. Lokala initiativ och folkomröstningar är redskap som används för liknande situationer i t.ex. Oregon, USA. Det kunde också vara ett alternativ i Finland. Ett alternativ som samtidigt skulle stärka vår demokrati.

Neutralitet eller utveckling?

2009-09-16T01:12:00.000-07:00

Jag har ett antal gånger roat och kanske litet oroat åhörare genom att jämföra utvecklare och förvaltare (myndigheter). Bilden jag brukar visa ser ut såhär:
(University of Oregon 21.1.09)
Bilden är kanske litet provokatorisk men egentligen är båda gruppena behövliga och bra.
Det är också bra att förstå att det faktiskt är två grupper, men att det är i de osäkra gråzonerna mellan polerna som resultat uppnås.

På den landsbygdspolitiska samarbetsgruppens (YTR) möte i Helsingfors tangerades frågan om opartiskhet och neutralitet på ett litet oreflekterat sätt. Det kunde vara värt att ta sig en ordentlig funderare över var YTR står. Var är man neutral och var är man partisk.
Neutral i alla lägen kan man inte vara. Man måste nog utgå från att YTR ser partiskt på all utveckling: Man är för landsbygden.
Om man inte gör den markeringen så hamnar man in i en absurd diskussion. Kan t.ex. social och hälsovårdsministeriet vara för hälsa?
Samtidigt är det också klart att en grupp av YTRs karaktär i vissa lägen skall vara obrottsligt neutral.
Det viktiga är alltså att man skickligt definierar var man är partisk och var man är neutral. Inte för att man någonsin kan få en heltäckande och evig definition utan för att debatten om det är viktig.

Jag minns den gamla goda tiden när Kekkonen definierade Finlands neutralitet. Finland är neutralt men när det gäller krig eller fred är Finland för fred.
(Det uttalandet har kanske inte så mycket att göra med denhär diskussionen - men jag kom ihåg det....)

Kärnkraft eller bioenergi - antingen - eller!

2009-09-12T02:01:00.000-07:00

Kärnkraftsfrågan har igen kommit upp på den politiska agendan. Ur landsbygdssynvinkel är frågan om satsning på kärnkraften synnerligen viktig.
Historiskt sätt tenderar nämligen ETT energisystem att ta överhanden. Att köra en både - och strategi är med andra ord inte riktigt trovärdigt. Man bör alltså bestämma sig för om det är kärnkraft eller alternativa energikällor som prioriteras.
Det är inte svårt att se att den historiska lärdomen är värd att ta vara på. Finansministern har nyligen argumenterat för att alla tre ansökningar om tillstånd att bygga mera kärnkraft går ut på att om det blir för mycket energi så kan Finland börja exportera. (!)
Tror någon att Finland kommer att satsa seriöst på bioenergi och vindkraft samtidigt som vi har för mycket energi?
Med en dylik kärnkraftspolitik försvinner den möjlighet som bioenergin utgör för landsbygden.
Nej till kärnkraft! Ja till landsbygd!
Här ser jag bara en motsättning; tes och antites, utan möjlighet till syntes.

Vad är lokalsamhälle? Vad är dialektik ?

2009-09-06T01:42:00.000-07:00

Man bör väl på något sätt definiera det man talar om. Ord kan förstås så olika men om man kopplar ihop ett ord med andra ord, helst ord från vår vardag, så ökar möjligheten till förståelse.

LOKALSAMHÄLLET har jag varit tvungen att definiera av praktiska orsaker redan 1996. Det har jag gjort genom att bolla frågan vidare:

Lokalsamhället är det geografiska område där människorna har bestämt sig för att arbeta tillsammans för en gemensam utveckling.

Denna definition fungerar utmärkt i alla de sammanhang där det finns ett verkligt behov av att avgränsa ett lokalsamhälle. Att byråkrater och folk "ovanifrån" inte får ut så mycket spelar ingen roll. Det som betyder något är att de människor som verkligen vill göra något förstår idén.

DIALEKTIK är avsevärt svårare. Jag skall inte på riktigt försöka. Men som ledtråd kan jag säga att det bygger på Hegels tankar om en triad tes-antites-syntes, ut tolkat som motsatstänkande av Janken Myrdal.
En annan ledtråd får bli mina påståenden om dialektik på basen av mina funderingar kring landsbygdsutveckling i Oregon.

Dialektiken ökar förståelsen av det mänskliga samhället, kulturen och utvecklingen, hjälper oss att se nya perspektiv och omfatta paradoxer.

Dialektikens styrka ligger inte i att ge en modell utan i att inspirera till att ifrågasätta modeller.

Dialektikens springande punkt är motsättningen, det dialektiska ögat ser tes - antites(negation) - negationens negation osv. i en mångdimensionell vågrörelse eller som ett kaos-mönster

Motsättningar finns mellan aspekter hos verkliga fenomen, inte mellan fenomenen som helhet. Tes och antites är alltså adjektiv.

Konflikten är ett specialfall av motsättning, dialektiken kan användas till att förstå konfliktens olika aspekter.

Kommentarer mottages med tacksamhet!

Folkomröstningar för demokrati

2009-08-03T03:18:00.000-07:00

Alla som följer med hur demokratin utvecklas i vårt land borde känna oro. För det första för att röstningsprocenten sjunker, för det andra för att alternativen i politiken är så suddiga. Inför senaste kommunalval tentades en rad aktiva politiker på partiprogram. Radioreportern plockade ut politiska ställningstaganden och frågade vems valprogram de var hämtade ur. Resultatet var bedrövligt. Politikerna kände ofta inte igen varken sina egna och sina motståndares floskler. På basen av dessa program skall vi väljare sedan rösta fram beslutsfattare som förverkligar folkviljan.

Vad är demokrati?
Jag tror att de flesta människor litet slentrianmässigt skulle tala om allmänna och fria val när den frågan ställs. Men borde man inte gå litet djupare än så? Borde man inte se valen mera som ett medel för att förverkliga demokrati, inte som målet? Är inte demokrati egentligen att medborgarna kan påverka samhället man lever i så mycket och så jämlikt som möjligt? (Självfallet bör också andra faktorer finnas med i ett gott demokratiskt system t.ex. minoritetsskydd, yttrandefrihet, fri press osv.)
Om man ser på demokrati på det här viset så blir personvalen en omistlig men samtidigt otillräcklig del av demokratin.

Jag har inte haft speciellt höga tankar om den amerikanska demokratin.
Under vintern hade jag dock möjlighet att närmare studera hur den fungerar på nära håll i Oregon. Och jag blev imponerad.
Det som slog mig med häpnad var framförallt den lokala demokratin och folkomröstningarna. Låt mig ta ett exempel från Halfway i nordöstra Oregon.
Där finns en hälsostation som är indragningshotad. En grupp människor började då samla in namn för att skapa ett skattedistrikt speciellt för att finansiera hälsostationen. När de hade fått ihop nödigt antal namn ledde det automatiskt till att en folkomröstning anordnades. (Inga valda organ kunde komma emellan och stoppa den.) Om resultatet skulle ha blivit ja (det blev nej med 6 rösters marginal) så skulle beslutet ha varit bindande. Det skulle alltså inte ha blivit ett gott råd till beslutsfattarna utan direkt trätt i kraft.
Systemet har ett uppfriskande drag av öppenhet och raka besked. Röstar man ja så höjs skatterna med så och så mycket och man får den service man betalar skatt för.
Systemet är naturligtvis inte utan brister. Man kan t.ex. fråga sig hur effektiv förvaltningen som helhet blir på det här sättet.
Men en mer genomskinlig och direkt demokrati har jag svårt att tänka mig.
Röstningsprocenten är över lag låg i USA, sådär 50% - också i Halfway, Oregon. Men när denhär röstningen genomfördes (i samband med primärvalen våren 2008) så steg röstningsprocenten i distriktet till 75%.

På delstatsnivå, framförallt i Kalifornien, har dock folkomröstningarna drabbats av samma ”kommersialisering” som den övriga politiken i USA. Det skall till stora pengar för att vara med och leka. Det har uppstått ett skrå av företag som sysslar med att samla in namn för folkomröstningar osv. Man kan med fog kritisera folkomröstningarna ur demokratisk synvinkel på den nivån.
Å andra sidan kan man - om vi håller oss till Kalifornien - också fråga sig om valet av Arnold Schwarzenegger till guvernör var ett resultat av att folk ville ha den politik han står för eller ev. något annat.
Systemet i Oregon innehåller två centrala element; rätten för vem som helst att ta initiativ till folkomröstning och att folkomröstningarna är bindande.
Min uppfattning är att det fungerar ypperligt ur demokratisk synvinkel på lokal nivå.

Frågan jag ställer mig är om det inte skulle fungera bra också i Finland. Vi har ett annat samhällsskick, en annan administration och en annan kultur så någon direkt kopiering kan man inte tänka sig. Men jag är övertygad om att man kunde skapa ett folkomröstningssystem som passar Finland också.

Jag är glad att Peter Ehrström startat debatten i Vasabladet (27.7). Den kommer att fortsättas genom en pamflett från den finlandssvenska tankesmedjan Lokus och genom ett diskussionstillfälle i Vasa den första oktober.

Jag tror att debatten om folkomröstningar kommer att visa vad medborgare och beslutsfattare egentligen tycker om demokrati. Det är nämligen svårt att hitta argument mot folkomröstningar som inte samtidigt är argument mot demokratin som sådan.

Peter Backa

Bryssel: Land och stad

2009-07-04T01:29:00.000-07:00

DG region ordnade den 2/7 ett seminarium om land-stad samverkan. Ett 70 tal forskare, tjänstemän och utvecklare funderade en dag på problematiken ur kohesions synvinkel.
Man måste konstatera att det är svårt att få grepp om frågan. Land stad dynamiken är komplex. Ibland funderar man om det verkligen är värt tankemödan att försöka särskilja den här motsättningen ur alla de processer man kan studera. Men samtidigt är växelverkan land stad en av de stora processerna i samhället, en process som kraftigt påverkar det mesta av regional utveckling.
Det finns ett klart behov av att operationalisera. Under seminariet föreslogs att ett nytt, fjärde, seminarium skulle ordnas med fokus på praktik. Det skulle vara viktigt, förutsatt att man kommer vidare i konkretiseringen.
Det känns trösterikt att veta att man inte är den enda som har litet svårt att riktigt förstå vad det där land-stad egentligen handlar om.

Programförklaring

2009-06-30T02:55:00.000-07:00

Den här bloggen är till för att sprida information om vad som händer inom landsbygdsutveckling och när det gäller lokalsamhällsfrågor.
Men ur mitt eget perspektiv, här och nu.
Jag strävar till att vara aktuell och litet spetsig men också att ge information om sånt som är på gång.
Jag kommer inte att blogga jämt, bara när jag vill säga något.