HFD fastslår: Fullmäktige kan köra över sina kommundelar!

Den 8 november 2011 besökte många – nästan alla – byastugan i Österby. Det bjöds inte på underhållning eller kaffe – det bjöds på demokrati. Det var i alla fall vad byarådet och byborna trodde då. Österby byaråd ordnade nämligen en inofficiell folkom-röstning om byns kommuntillhörighet. Bakgrunden är att Pensala by är uppdelad mellan två kommuner, Vörå och Nykarleby. Österby kallas den del som ligger inom Vörå kommun. Gränsen går delvis direkt genom bebyggelsen och svänger så att när man åker genom byn, så kör man över kommun-gränsen tre gånger. Byns sociala liv och föreningsverksamhet beaktar förstås inte gränsen, det är en väl sammanhållen by. Men allt som har med kommunen att göra är åtskilt, dagvård, skola, åldringsvård, vägbelysning o.s.v. Detta skapar en konstlad gräns grannar emellan, t.ex. när man skall fundera på hur man skall få denna utbys röst att höras.

Det var den frågan som byn försökte lösa genom att på ett övertygande sätt visa, att det fanns en stark opinion bakom kravet ett förena byn inom samma kommun, i detta fall Nykarleby. Omröstningen blev en stor framgång i byn. Hela 94 % röstade och 80 % ställde sig bakom kravet på en gränsjustering. Vörå kommunfullmäktige ville dock inte släppa Österby ifrån sig. Finansministeriet gick på samma linje, trots bybornas uppslutning och trots att Nykarleby var intresserat av att ta emot bydelen. Till saken hör att det inte finns några nämnvärda kommunala investeringar i byn och att åldersstrukturen torde vara aningen sämre i byn än i Vörå som helhet. Byborna gav sig dock inte utan besvärade sig till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Utslaget gavs 26 april 2013: Vörås och finansministeriets handlande godkändes. Kommungränsen skall gå i sick sak genom byn.

Av Österbyfallet kan man dock vinna en viktig, men dyster lärdom: En kommundel har inga rättigheter gentemot kommunen, inte ens i en fråga som i allt väsentligt bara berör dem själva. Detta trots att Finlands grundlag högtidligt talar om att makten tillhör folket, och trots att kommunallagen ålägger kommunfullmäktige att lyssna på sina medborgare (kommunlagen säger dock inget om att kommunfullmäktige måste beakta vad folket i en kommundel säger). Lärdomen är just nu viktig. Vi verkar ju stå inför en våg av kommunsammanslagningar som kommer att skapa stora kommuner med stora skillnader mellan delarna. Men delarna har bevisligen inget inflytande om fullmäktige vill annorlunda. En liten landskommun som slås ihop med en större stad, kan alltså se fram emot att i praktiken få synnerligen litet inflytande över sina egna frågor. Samtidigt pågår dock en revision av kommunlagen. Det här demokratiska underskottet, för att inte säga vakuumet, kan alltså rättas till, om beslutsfattarna vill.

En omöjlig tanke

Vi har just haft kommunalval. Röstningsprocenten var oroande låg. Detta kommer ev. att något liva upp diskussionen om behovet av närdemokrati under kommunnivån.

Som denna viktiga diskussion nu drivs så kommer inget att ändras. De gamla makthavarna kommer att sitta kvar i orubbat bo.
En av de grundläggande orsakerna är att man i Finland tydligen inte kan tänka nerifrån-upp, bara uppifrån-ner!
Också när de som ärligt vill öka närdemokratin (och de är inte så rysligt många) har svårt att se att initiativ faktiskt kan komma nerifrån. När man skapar ett nytt system måste man inte hänga upp allt på att initiativen skall komma uppifrån.
Det är i mina ögon rent som förtrollat! Det är omöjligt att tänka beslutande folkomröstningar, det är omöjligt att kommunen skulle dela med sig av sin beslutanderätt till grupper som berörs av besluten. "Det är inte realistiskt."
Bakom sådana påståenden finns ofta att man talar i egen sak. Man är själv makthavare i någon kommun och det skall minsann inte naggas i kanterna.
Jag utesluter inte att det kan var okunskap heller. Men det borde kunna hjälpas upp av följande exempel:

http://www.care2.com/causes/one-gmo-success-we-missed-on-election-day.html

Visserligen kan man säga mycket om USAs demokratiska system, speciellt efter att ha följt en presidentvalskampanj. Men när det gäller nerifrån-upp beslutande så står de på en helt annan nivå än vi i Finland. Och samtidigt inbillar sig en massa förståsigpåare att Finland har ett föregångsland när det gäller demokrati!
Läs länken och begrunda!
Mitt sista förklaringsförslag är att finländare bara inte kan tänka nerifrån upp. För det har jag satt in en bild av de Tocqueville. Han reste dit och tittade. Gör sammalunda!

NÄRMAKT

Diktatur är demokrati!
Så kunde George Orwell ha skrivit i sin bok ”1984”. Det skulle väl ha kunnat illustrera det nyspråk han talade om där innehållet i orden perverterades till sin motsats.
Men nyspråket är inte dött. Vi kunde skriva en ny berättelse och kalla den 2012.
Många som sitter på makten i dagens samhälle – inte alla tack och lov – använder friskt nyspråket när man pratar om demokrati.
Man säger att man vill införa närdemokrati i kommunerna när de nu sammanslås. Man talar t.ex. om att inrätta olika typer av råd, för unga och för gamla. Man skall få diskutera och komma med utlåtanden och man skall få ”påverka”. Man vill också göra det lättare för medborgarna (undersåtarna skulle vara ett mer rättvisande ord) att komma med initiativ. Man talar om områdesnämnder som skall få direkt kontakt till fullmäktige. Osv.

Det avgörande är dock vad dessa beslutsfattare INTE säger. De säger ingenting om att alla de pedagogiskt sinnrikt planerade hörandesystemen skall få någon makt. Nej makten stannar kvar hos en liten elit – man ger inte bort det minsta. Man skall bara lyssna på ett avancerat sätt.
Och detta heter på nyspråk demokrati.

När jag gjorde värnplikt i slutet av 70-talet hade vi inte detta nyspråk. Vi hade dock i min stuga en undersergeant som, när han kände för det, lät oss rekryter komma med förslag när det gällde olika praktiska detaljer t.ex. när vi skulle sätta upp tältet i skogen. Ibland lyssnade han, ibland accepterade han förslagen. Men det var inget snack om vem som hade sista ordet och bestämde hur det skulle vara.
Undersergeantens sätt att leda liknar mycket det som många beslutsfattare i dag (på nyspråk) saluför som demokrati. Det är en förvrängning och förfalskning av språket.
Det är kanske bättre att lämna ordet närdemokrati och tala i klartext om NÄRMAKT – en term som Thomas Rosenberg har myntat. Närmakt säger vad det handlar om – att kunna fatta beslut i egna ärenden i den egna närmiljön. Inte bara få ”inflytande” genom att ”höras” medan all makt stannar kvar i toppen av pyramiden och samtidigt hamnar allt längre bort när vi bygger allt större pyramider.

Den lilla och den stora demokratin - och tvärt om

Det hölls landsbygdsriksdag i Åboland 6-7.10. Närdemokratin var den fråga som klart dominerade diskussionerna. Det fanns mycket vilja men det fanns också olika åsikter om hur och om kommunens beslutanderätt skall decentraliseras på riktigt till olika typer av gemenskaper.

På www.landsbygdsriksdagen.fi kan man läsa om vad landsbygdsriksdagen beslöt. På www.bya.net kan se och höra vad som sades via nätet. (Vi hade dock tekniska problem så kvaliteten är inte den bästa.)
Diskussionen gick stundtals het kring frågan om hur mycket makt kommunen kan ge bort till t.ex. byar. Alla verkade dock ense om att det krävs mera än ”höranden” av kommunmedlemmarna. Det duger inte att all makt är koncentrerad till fullmäktige, man måste kunna ge människorna rätt att inom vissa gränser fatta beslut om det egna lokalsamhället. Man vet bäst om sina egna angelägenheter. Denna fråga blir allt viktigare när kommunstorleken växer.
Stadsdirektör Folke Öhman kom med ett tankeväckande inlägg i debatten. Han beskrev hur också kommunerna steg för steg, sektor för sektor, få ge ifrån sig makt till olika regionala samarbetsorgan. ”Vi är snart i samma båt som byaaktivisterna.” sa Öhman. Det han säger stämmer skrämmande bra in i den dystra bild av demokratin som C. Crouch, tecknar i sin bok Postdemokrati. Crouch anser att den verkliga makten har flyttat långt utom räckhåll för medborgarna. De får nöja sig med placebo-demokrati, d.v.s. de får prata och politikerna låtsas lyssna med i verkligheten är det en elit som bestämmer. Crouch menar dock att eliten låter medborgarna fatta vissa lokala beslut som inte har någon större betydelse för deras intressen.
Är det då denna lilla och i de stora sammanhangen obetydliga demokrati som vi slåss om i kommunerna och diskuterar på t.ex. landsbygdsriksdagen. Jag är illa rädd att så är fallet. Men jag tror ändå att de lokala besluten kan ha betydelse som Crouch inte talar om.
För det första är det uppenbart att livet för medborgarna blir bättre om de själva kan vara med och besluta om hur deras närsamhälle skall se ut.
För det andra består det globala av många lokala samhällen. Om dessa samhällen har rätt att skapa sin egen framtid så har det definitivt betydles för den globala utvecklingen. Om människorna har rätt att vägra ta emot t.ex. problem- och kärnavfall lokalt så blir det snart ett nationellt problem för kärnkraftsindustrin. Om man väljer närmat så påverkar det den globala livsmedelsindustrin o.s.v.
Den lokala demokratin betyder i förlängningen ett globalt inflytande.
Men det kräver tid, nätverkande, organisering - och i något skede också hårda tag.

Närdemokrati

Bilden är från landsbygdsriksdagen i Borgå (inte lantdagen alltså)

Finansministeriet och justitieministeriet har utrett hur närdemokratin kan utvecklas. Den aktuella bakgrunden är kommunreformen. Ministerierna har låtit Siv Sandberg och Ritva Pihjala utreda frågan och rapporten presenterades 18.9.
Det första intrycket är över lag positivt. Rapporten innehåller intressanta beskrivningar av de ganska få försök med närdemokrati som kommunerna gjort i Finland. Den innehåller dessutom en genomgång av nordiska erfarenheter. En bra bas att stå på för den kommande diskussionen.
En annan viktig poäng är att man betonar betydelsen av att komma med i berednings- och beslutsprocessen i ett tidigt skede.
Uppfrisakande är också att man konstaterar att 90 % av de demokratiorgan som kommunerna skapar är diskussionsklubbar utan makt.

Viktigast är dock att utredarna vill hitta sätt att förverkliga närdemokrati på riktigt, inte bara erbjuda placebo-lösningar som bjuder eleganta deltagandemodeller för medborgarna men inte flyttar över någon makt till medborgarna.

Rapporten kommer med tre olika modeller för hur man skulle kunna utveckla närdemokratin i den nya kommunlag som är på kommande. Modellerna är mycket kortfattat presenterade och behöver därför konkretiseras, debatteras och utvecklas.

1. ”Blomstrande medborgarsamhälle”
Det första förslaget är ett sorts grundförslag som enligt utredarna är ett minimum som kan kombineras med de andra förslagen. Det handlar om att överlag skapa en mer demokratisk tradition kunde man säga. Man borde få allt offentligt beslutsfattande att fungera litet i stil med hur markanvändningsbesluten fattas – eller borde fattas enligt lagen. Svårigheten, enligt utredarna, är att de lokala förhållandena är så olika att man inte kan använda samma demokratimodell över allt. Detta är visserligen ett problem men man får inte låta bli att utveckla närdemokratin med det som svepskäl. Man kan också med fog undra om inte markanvändningen har samma – ja större – problem med olika förhållande i olika delar av landet.
Frågan är alltså hur man i lag kan bestämma att kommunen skall bete sig demokratiskt och samtidigt lämna dörren öppen för lokala variationer. Om alla helhjärtat skulle arbeta för demokrati så skulle det fungera med riktgivande bestämmelser. Problemet är att i varje kommun, liksom inom vilken annan struktur som helst, finns en maktelit om ogärna minskar sin makt. Frivilliga paragrafer fungerar inte i dylika sammanhang. Nu gällande kommunallag bevisar det entydigt. Lagen ålägger kommunen att arbeta för närdemokrati men eftersom det inte finns bindande paragrafer för hur det skall skötas så kör kommunen vid behov över medborgarna. Vörås sätt att köra över Österby är bara ett exempel.
Utredarnas strävan är alltså bra, frågan är bara hur det kan förverkligas på riktigt.

2. ”Starka områdesnämnder”
Det andra förslaget är ännu bättre. Det handlar om områdesnämnder (eller kommundelsnämnder). Man talar om att överföra budgetmakt och beslutanderätt. I texten, men inte i förslaget, nämns också partnerskap vilket borde vara en grundläggande karaktär för områdesnämnderna.
Områdesnämnder borde förverkligas – men med en avgörande perspektivförändring. Utredarna har i huvudsak tänkt (som man vanligtvis tänker i Finland): Uppifrån – ner. Det betyder här att det är kommunen som skall agera. Det är kommunen som bestämmer om man skall ha systemet, områdesgränserna, uppgifterna osv.
Eftersom vi här talar om NÄRdemokrati borde man flytta ner beslutanderätten. Om ett områdes innevånare, t.ex. genom en folkomröstning eller en namninsamling bevisar att man vill ha en kommundelsnämnd i sitt område så skall det bli en sådan, lika så borde medborgarnas åsikter vara avgörande när det gäller de övriga frågorna - i samarbete med kommunen.
Inte tvärt om alltså att kommunen initierar och genomför – i samarbete med medborgarna. Man kunde låta områdesnämnden vara en möjlighet som människorna i bygden kan realisera om de vill.
En central sak som utredarna inte direkt tar ställning till är hur nämnden skall utses. Kanske utgår man som en själklarhet från att det är kommunen som bestämmer. Om det går så missar man två centrala värden: För det första missar man närdemokratin om nämnden tillsätts av ett fullmäktige långt borta, kanske enligt politiska styrkeförhållanden som gäller i centrum men inte det område som berörs. För det andra missar man möjligheten att bilda ett äkta partnerskap där företag och organisationer har möjlighet att komma med och tillföra egna resurser till den gemensamma potten. I ett äkta partnerskap är alla jämlika och har rätt att själva utse sina representanter. Det vore klokt att ta modell av LEADER, varför inte skapa en sorts ”mikro LEADER”?

3. ”Närkommuner”
Det tredje förslaget är uppenbart kopplat till kommunsammanslagningarna. Det handlar om att en kommun som går samman med en annan kommun kan få bli en närkommun. Detta är politiskt intressant för de partier som eftersträvar stora kommuner, eftersom det gör att kommunreformen kan bli lättare att genomföra: Den kommun som ger upp sin självständighet kan som tröst få hålla en minikommun med lokala arbetsuppgifter och de budgetmedel som ”den starka primärkommunen” ger. Någon beskattningsrätt skulle närkommunen inte ha.
Detta sista förslag handlar alltså inte om att utveckla närdemokratin utan om att rädda något av den lokala beslutanderätten när kommuner slås ihop.
Det här förslaget kunde bli riktigt bra om man öppnade upp för initiativ nerifrån och avstod från den politiska kopplingen till pågående kommunreform. Om man tar bort kopplingen till nuvarande kommungränser och låter medborgarna rita upp det område på kartan som borde bli närkommun så skulle vi ha en riktigt bra modell för nerifrån – upp demokrati.

Det finns också en principiell skillnad mellan förslag två och tre. Förslag två är, i min välvilliga tolkning, delvis en kommunal instans, delvis finns det rum för andra aktörer. Förslag tre skapar entydigt en ny kommunal nivå. En intressant tankelek skulle vara att förena förslag två och tre. Då skulle man få en närkommun (förslag 3) som representerar kommunen och ett partnerskap med företag och folkrörelser (förslag 2).

Detta är mitt första inlägg i en debatt som jag hoppas blir livlig och djupsinnig.

Vi tyckte bättre förr!

Med överhängande risk att avslöja min tendens att förhärliga det förgångna...
Jag kan bara inte låta bli att berätta en liten historia.
För ett stort antal år sedan såg jag ett reportage om något u-land och det ocker som där florerade. Rika människor drog nytta av fattiga. Man intervjuade en ockrare som stolt hävdade att han bara tar 12% ränta. Speakern konstaterade torrt att han dock tar upp ränta två gånger per år, d.v.s. räntan blev 24% i verkligheten.
Detta var 70-tal, detta var ett reportage om hur eländiga orättvisor som förekommer i u-länderna.
Vi lever i ett av de konkurrenskraftigaste i-länderna. Och vi daterar 2012.
I VBL (14.9) fanns en liten notis om att någon på ett 300€ lån efter 28 dagar ville ha 267€ som kostnad för lånet. (alltså skulle låntagaren betala 567€ sammanlagt.)
Domstolen ansåg dock att en ränta på över 1000% var för mycket. Man sänkte räntan och ev. andra lånekostnader, till 75€.
Vackert så. Men om man räknar ut vad 75€ på ca en månad betyder på årsbasis så kommer man till 900€ d.v.s. 300%!
Detta var alltså vad domstolen tyckte var rimligt med tanke på den höga risk som långivaren tog.
Jag vet inte hur representativ speakerns upprördhet över 24%ig ränta var på 70-talet. Eller om 300% motsvarar vad folk i allmänhet tycker är rimligt i ränta. (Den allmänna räntenivån verkar ju närma sig 0.)
Trots dessa små reservationer: Vi verkar ha ändrat oss mycket i synen på pengar och hur de som har får utnyttja de som inte har. Det torde inte heller finnas mycket tvivel om vem som håller i taktpinnen i dagens Finland, de som har eller de som inte har.

Min åsikt är att vi tyckte bättre förr!


PS
Vad månne maffian tar i dessa dagar?

Bättre koordingering nästa gång!

Nu förbereds nästa EU-programperiod. Detta betyder bl.a. att landsbygdsnätverksenheten ligger i stöpsleven.
Nätverksenheten har fungerat bra, tycker jag med många andra. Det som dock alltid är ett problem i ett komplicerat samhälle är koordineringen av olika samhällsinsatser. Det moderna svaret på koordineringsproblemet heter Governance. Det betyder att offentliga, privata och civilsamhällets krafter samordnas genom partnerskap där alla parter i princip är likvärdiga och alla bidrar med sina resurser. Det må sedan gälla ekonomiska eller personella resurser, sakkunskap eller förankring. När man ser på EU:s program och dokument så får man ibland intrycket av att de försöker lära oss just Governance.
Inom landsbygdspolitiken finns ett utmärkt organ för Governance, d.v.s. den landsbygdspolitiska samarbetsgruppen YTR. Med sitt breda nätverk och sina temagrupper har den en god förankring och resurser av olika slag.
När man planerar hur landsbygdsutvecklingen skall koordineras under nästa programperiod borde man ta till vara YTR:s möjligheter. Detta är särskilt naturligt i dag när det finns en uttalad politisk vilja att samordna inte bara inom enskilda EU-program utan också mellan EU-programmen och ytterligare mellan det EU-styrda utvecklingsarbetet och det inhemska.
Koppla Nätverksenheten till YTR! Det skulle vara ett steg i rätt riktning.

Peter Backa