Idealism i praktiken!

Nästa år är det europeiska året för frivilligarbete.
Det är kanske inte ett avgörande år i och för sig - av erfarenhet kan jag säga att åren kommer och går. Och samma gäller olika teman.
Året för frivilligarbete är upplagt enligt en gammal och beprövad modell. De högsta instanserna står bakom det, EU -kommissionen koordinerar och i Finland beskyddar presidenten. Däremot satsas det inte mycket ekonomiskt på temaåret.
Frivilligarbete kan vara väldigt mycket vilket är både en styrka och en svaghet. Det kan gälla allt från katastrofhjälp till att leda en studiecirkel. Den gemensamma nämnaren är dock att man gör något utan att ta betalt för det och att det inte i första hand sig själv man gör det för.
Frivilligarbete är ett sätt att arbeta, en metod om man vill. Personligen har jag svårt att riktigt tända på ett temat, det känns tekniskt och samtidigt ogripbart. Det hör till sfären "know how" i någon mening. Och jag tycker att det är betydligt intressantare med "know why"
Samtidigt måste inse att ett temaår är vad man gör det till. Det finns inget som hindrar oss - vem som helst - att plocka russinet ur kakan och lämna de tråkiga bitarna.
Som jag ser det är just frågan "varför" den intressanta när det gäller frivilligarbete. Varför ställer massor av människor upp och gratis gör sånt som i sig egentligen inte intresserar dem, typ koka kaffe på en hembygdsfest, knacka dörr med en namnlista, skriva protokoll i en förening osv.
Varför tar man på sig besväret?
I dagens individualistiska samhälle tenderar man att se på individens egenintresse. Svaren på frågan tenderar då att bli att man söker självförverkligande, sällskap, umgänge, tillhörighet eller dylikt.
Men om vi för omväxlings skull ser litet mera ideellt på frågan, om vi skulle lyfta fram idealen som finns bakom frivilligarbetet?
Jag tror vi skulle hitta mycket intressantare svar den vägen, svar som t.o.m. skulle inspirera till mera frivilligarbete.
Låt oss alltså söka idealismen bakom frivilligarbetet!
Slagordet borde vara Idealism i praktiken.
Den idealismen är dessutom hållbarare än idealism i teorin.

Nya drag i landsbygdspolitiken

Bild från "potluck" i Halfway









En man grep mikrofonen. ”Se er omkring på dem som finns runt er!” sa han. ”Vi måste ta hand vår nästa.”
Uppmaningen var praktiskt betingad. Platsen var Woodstock 1969. Det hade samlats över en halv miljon människor, tio gånger fler än arrangörerna väntat. Ungdomarna måste helt enkelt ta hand om varandra för att klara sig.
Men budskapet tolkades också som en generell uppmaning till solidaritet. Det var inte nytt, men för många som hörde det i Woodstock fick det en omvälvande betydelse.
Men hur kan solidaritet förverkligas i vardagen, inte bara under en rockkonsert? Det kan förefalla som en väl lång åsnebrygga, men frågan om hur solidaritet skall förverkligas är högaktuell i Finland, inte minst inom landsbygdspolitiken.

För ett drygt år sedan gav regeringen en landsbygdspolitisk redogörelse till riksdagen och fick ett positivt svar. Det finns m.a.o. en bred politisk enighet kring landsbygdspolitiken i Finland.
Den nya landsbygdspolitiken innehåller väntade linjedragningar, t.ex. lyfts landsbygdens roll för klimatet och den gröna energin fram.
Jag tänkte dock här ta fasta på den ändrade relationen mellan den offentliga och den frivilliga sektorn när det gäller ansvaret för solidariteten. Regering och riksdag vill se ett betydligt intimare samarbete mellan föreningarna (framförallt byaorganisationerna) och det offentliga. Det finns vision av långsiktigt partnerskap för service mellan kommunala och frivilliga aktörer. Regeringen uppmanar kommunerna att bl.a. sluta avtal med byarna. Det kunde t.ex. fungera så att byn åtar sig ansvaret för någon del av äldreomsorgen och kommunen ger bidrag. Poängen är att byborna med sin lokala kunskap och känsla kan göra jobbet biligare och bättre än kommunen.
Ett dylikt system är naturligtvis inte problemfritt och tar tid att skapa, men i den nuvarande politiska och ekonomiska situationen finns det få alternativ. Och det finns exempel på att det kan fungera.
I Pine Valley, Oregon fungerar välfärden långt på frivillig bas, på gott och ont. I den miljön, en fattig glesbygd långt från någon större stad, finn ett stort behov av frivilliga insatser. En mängd föreningar kämpar med att upprätthålla allt från matbank, hälsoklinik och transportservice till studiecirklar och musikundervisning. Det finns offentliga program som stöder men framförallt samlar man in pengar av individer och företag och söker bidrag från fonder. Och man jobbar talko. Det fungerar överraskande bra, trots att aktivisterna överlag är gamla eller mycket gamla. Min tolkning är att man är så illa tvungen att lokalt ta hand om varandra via en stark tredje sektor för att välfärden skall fungera och lokalsamhället överleva. USA är som bekant ingen välfärdsstat i nordisk mening.
Här finns också ett intressant politiskt redskap som (ibland!) kan användas för att upprätthålla, inte välfärdsstaten men ”välfärdslokalsamhället”. Det är initiativen och folkomröstningarna. En grupp medborgare kan kräva en folkomröstning om en välfärdstjänst inom ett område de själva ritar ut. Men tjänsten (t.ex. en hälsostation) skall finansieras med skatter från samma område. Därför röstar man inte lättvindigt, höga skatter är inte populära i USA.

Den nya roll som regeringen i Finland vill ge byarna innebär att de i praktiken blir en skild samhällsnivå under kommunerna. Om detta skall ha en chans att fungera krävs också att byarna och tredje sektorn ges reellt inflytande. Det kunde ske genom att skapa initiativrätt och bindande folkomröstningar på lokal nivå. Men det krävs också ett ”demokratiskt sinnelag” av de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr finns det exempel på att det saknas. Fallen Barösund och Österby – där de kommunala beslutsfattarna vill köra över byarnas åsikter om vilken kommun de skall tillhöra – är inte uppmuntrande.

Peter Backa

Objektivt, partiskt och personligt

”Regionalpolitiken, landsbygdspolitiken och lantbrukspolitiken har ingenting att göra med varandra!” Så enkelt och smått ironiskt sammanfattar professor Eero Uusitalo själv sin bok, som getts ut av Ruralia - institutet.
När man sedan får boken i sin hand så inser man att det handlar om ett mycket stort projekt, det är en tegelsten på över 300 sidor och nästan lika många källhänvisningar. Boken sammanfattar, jämför och kritiserar landsbygdspolitiken, lantbrukspolitiken och regionalpolitiken under 30 år.
Uusitalo gör i det avslutande kapitlet en enkel sammanfattning som motiverar hans muntliga beskrivning ovan. I början av den 30-åriga period som Uusitalo beskriver var regionalpolitiken viktig för landsbygdsutvecklingen. Uppbyggnaden av välfärdssamhället innebar en utveckling av den kommunala servicen och det gynnade landsbygden. Men efter det har regionalpolitiken tenderat att mest intressera sig för städernas utveckling. Man har utgått från att regionen utvecklas bäst genom att satsa på städer och centra. Den omkringliggande landsbygden får sitt genom den så kallade lokomotiv – effekten, enligt regionalpolitikens syn på saken.
Så länge jordbruket hade en dominerande roll på landsbygden och familje- och småbruket var modellen, gynnade också lantbrukspolitiken klart landsbygden. Men med tiden har lantbrukspolitiken blivit mera inriktad på själva näringen. Det har betytt att större och effektivare enheter har prioriterats, vilket i sin tur har minskat arbetsplatserna, vilket inte har varit positivt för landsbygden.
Detta har lämnat ett vakuum, regional- och lantbrukspolitik har inte längre tagit hand om en alltmer diversifierad landsbygd. Därför har landsbygdspolitiken haft en social beställning, och den har funnit sin roll och utvecklats till ett starkt politikprogram med mål som avviker från både regionalpolitikens och lantbrukspolitikens mål.

Men boken innehåller mycket mera än bara konklusionerna.

Största delen av boken handlar om landsbygdspolitik. Uusitalo går igenom, refererar och kommenterar, alla officiella landsbygdspolitiska program och strategiska beslut som tagits under de senaste 30 åren. För undertecknad som bara känner till en liten del av dehär pappren är det en bra sammanfattning av den brokiga mängd av dokument som statsmakten producerat under tre decennier. Det som ytterligare gör läsningen nyttig är att Uusitalo jämför de olika programmen med varandra. Man ser olika tendenser träda fram och man kan värdera pappren på basen av att de relateras till varandra. Parallellt med genomgången av programmen presenterar han också olika utvärderingar och forskning kring programmen.
Men Uusitalo nöjer sig inte med en opartisk beskrivning. Han utgår hela tiden i sitt resonemang från landsbygdens bästa och kritiserar beslut som varit ofördelaktiga för landsbygden. Uusitalo är definitivt partisk, han tar ställning för landsbygden.
Beskrivning av LEADER-programmen den i mitt tycke intressantaste delen. Här går han djupare in i processerna och anlägger också mer ideologiska aspekter på t.ex. trekvotsprincipen och nerifrån - upp strategin.

Bilden man får av landsbygdspolitikens utveckling är att det ofta varit en svår och tung process men att den ändå sakta men säkert gått framåt – genom kamp och hårt arbete.
Det är orsak att här också konstatera att landsbygdspolitiken i Finland är stark jämfört med många andra länder, t.ex. USA men också Sverige. OECD som gjort studier av olika länders landsbygdspolitik ger också Finland mycket högt betyg.

Genomgången av landsbygdspolitiken blir mera levande av att Uusitalo i många fall varit aktivt med i processerna han skriver om. Han känner till vilka prioriteringar man kämpat kring, historien bakom vissa centrala formuleringar osv. Han lättar på det sättet på förlåten av (ofta byråkratiskt) programspråk och visar vad det handlar om.
Det personliga greppet i boken kommer explicit fram genom att Uusitalo berättar om avgörande händelser ur sitt perspektiv. Ibland svåra och kniviga situationer som han varit inblandad i, ibland roliga anekdoter om hur det ena eller det andra beslutet kommit till. Här är det inte forskaren Uusitalo eller ens landsbygdsförespråkaren, här är det personen Uusitalo som talar. De här bitarna är ofta lika färgstarka som Uusitalo själv.

Tyngdpunkten ligger klart på den nationella landsbygdspolitiken men Uusitalo har också ett kapitel i sin bok där han behandlar EU:s landsbygdspolitik. Han går här igenom en rad konferenser och dokument och drar slutsatsen att kommissionen ofta har en mer landsbygdsvänlig politik än medlemsländerna. Och ofta får kommissionen böja sig för jord- och skogsbruksministrarna, ibland så att de landsbygdspolitiska målen nog uttalas men i praktiken kan man på nationell nivå ändå driva igenom en annan linje.

Uusitalos bok är en guldgruva för den som vill förstå landsbygdspolitiken i Finland. Samtidigt borde den kunna vara ett startskott för en intensiv debatt om landsbygdspolitiken.

Gör Uusitalo pålitliga bedömningar? Jag måste erkänna att mina kunskaper inte räcker till för att svara på frågan. Jag tror mig dock vara i gott sällskap. Vem har haft möjlighet att följa landsbygdspolitkens utveckling under 30 år så nära att man skulle kunna göra sådana bedömningar? Utom just Eero Uusitalo själv förstås.

Peter Backa

Maaseutu – väliinputoajasta vastuunkantajaksi,
Ruralia - instituutti,
Eero Uusitalo 2009

Österby röstade för Nykarleby

Byarådet i Österby ordnade 8.11. en folkomröstning om Österbys kommuntillhörighet.
Två välbesökta informationsmöten har hållits inför omröstningen.
Av 69 röstberättigade röstade 65 personer, vilket ger en röstningsprocent på 94,2, vilket är avsevärt högre än valdeltagandet i byn.
51 personer röstade för överflyttning till Nykarleby, medan 14 röstade för att stanna kvar i Oravais. (78,5 % Nykarleby mot 21,5% Oravais)
Byns beslut att byta kommun gäller dock under förutsättning att Oravais går samman med Vörå-Maxmo. Om detta förhandlas som bäst mellan dessa kommuner.

Byarådet hade fastställt att alla 1993 och senare födda har rösträtt i omröstningen (i praktiken 16-åringar och äldre). Alla 16 och 17 åringar utnyttjade sin rösträtt vilket tyder på ett stort intresse också hos den unga befolkningen.

Respekt och förakt för demokratin

Österbyborna har beslutat genomföra en inofficiell folkomröstning 8.11. om byn skall höra till Oravais eller Nykarleby.
Bakgrunden är att gränsen mellan Oravais och Nykarleby sicksackar genom byn på ett förvirrande sätt. Österbyborna har tidigare diskuterat frågan om kommuntillhörighet, men hittills stannat kvar i Oravais. Men när nu Oravais försvinner som självständig kommun är det tid att ta upp frågan, och det har byarådet gjort.

Det har hållits två välbesökta byamöten. På båda mötena var nästan hälften av byns ca 80 innevånare närvarande. (36 resp. 39 deltagare). Med tanke på den goda uppslutningen på mötena kunde man utan desto vidare krumbukter ha beslutit om man skall, eller inte skall, föreslå en överflyttning till Nykarleby.
Men man valde att inte göra det. Motivet var att alla trots allt inte hade möjlighet att vara med och bestämma.
Man gjorde inte heller det som kunde ha legat nära till hands, att ordna en namninsamling för överflyttning och se hur många som kom med. Motivet mot detta var att en namninsamlare påverkar folk för mycket. (Det är ju ändå grannen som samlar in namnen och man skall leva med honom i fortsättningen också…)
Alltså blev det en omröstningsprocedur där folk röstar hemligt ja eller nej. Röstningen sker 8.11, men dessutom finns det möjlighet att förhandsrösta och t.o.m. poströsta med tanke på att det finns några som studerar på annan ort.
Självfallet kan byarådet inte fylla samma krav på kontroller och säkringar som en officiell folkomröstning skulle förutsätta. Men det råder knappast några tvivel om att omröstningen ändå blir rättvis och hemlig.

Vad är då så märkvärdigt med att Österby byaråd anordnar en ”fattigmans folkomröstning”?

Jo det är respekten för demokratin.
I en tid då beslutsfattare på högre nivå sällan funderar på demokratin är österbyborna angelägna om att allas röst skall höras lika och att ingen skall komma till att påverka otillbörligt.
KSSR-processen har rasat i bygderna de senaste åren, men ingen har motsatt sig eller talat för en sammanslagning därför att den är mer eller mindre demokratisk. Svenska studiecentralen gjorde en handbok kring hur man bedömer demokratikonsekvenser men få beslutsfattare har tagit frågan på allvar och demokratin har aldrig lyfts fram som en faktor att beakta vid sidan av t.ex. morotspengar och vårdeffektivitet. (Föreningar som diskuterat kommunfrågan har dock använt demokratikonsekvenshandboken.)
Ser man på hur EU och nationella regeringar agerar när ett folk röstar ”fel” så blir man inte heller övertygad om den demokratiska viljan. Man bortförklarar resultatet med att det nog egentligen okunskap och så tar man om omröstningen tills man får ”rätt” resultat.

Att man på lokal nivå är mån om demokratin är ett hopp för framtiden. Det är ett tecken på att det trots allt finns folk som bryr sig. Och i framtiden kan den lokala demokratikänslan också bli en grund för sammanhållning och utveckling. En by som jobbar demokratiskt är också en stark by. Det är en by som kan ta ansvar för sin utveckling i en tid då kommunen försvinner långt bort i fjärran och de nationella besluten sakta men säkert flyttar längre bort, till Bryssel och globala organisationer.

Jag skulle hoppas att Österby bara är en liten början på en demokratiseringsprocess. Och att också andra byar vågar följa efter.

Finns Oravais?

Bilden från Oravais slagfällt 2008 - 200 år efter slaget.

I vilken mening ”finns” en ort?

Frågan låter kanske överdrivet filosofisk men svaret på den har helt praktiska konsekvenser. Och frågan kommer självmant upp vid de nu pågående kommunsammanslagningarna.

Beslut om samgång mellan Oravais och Vörå-Maxmo verkar vara nära förestående och kan tjäna som illustration. Många såväl politiker som ”vanligt folk” verkar vara angelägna om att ”Oravais” inte bör ”försvinna” i och med samgången. Vad kan dylika uttalanden möjligen betyda?

Det handlar knappast om själva platsen i fysisk betydelse. Landmassorna rör ju inte på sig i enlighet med kommunala gränsjusteringar. Det måste handla om människorna och vårt sätt att samverka och se på oss själva. Jag tror att den centrala frågan är: vilka är ”vi” i förhållande till ”de övriga”. Man kan också kalla detta identitet.

På ett sätt försvinner Oravais när (eller borde man politiskt korrekt skriva OM?) kommunen Oravais blir en del av Stor-Vörå så finns inte Oravais mer i kommunal betydelse. Det betyder att ”vi” som bor i området Oravais inte längre röstar fram ett fullmäktige som skall ta hand om ”våra” angelägenheter. Det kommer inte att finnas någon socialnämnd som har i uppdrag att sköta vårt välbefinnande. Det kommer inte att finnas tjänstemän som har i uppdrag att arbeta för Oravais-områdets bästa osv.
I stället kommer samma funktioner att finnas för Stor-Vörå där en del av befolkningen kommer att bo i Oravaisområdet. Trots att någon del av förvaltningen säkert stannar kvar i Oravais f.d. kommungård så kommer de att ha ansvar för Stor-Vörå. Fullmäktigeordförande (fast han t.o.m. skulle råka bo i Oravais) kommer att representera Stor-Vörå, inte Oravais.
I denhär meningen så försvinner Oravais. Kommunen försvinner, det är det beslutet innebär, när (om) det kommer.

Om vi håller fast vid den rimliga utgångspunkten att det handlar om hur vi människor samverkar och ser på oss själva som ett ”vi”; var sker då denna samverkan i Oravais? Det verkar ju nu finnas en stark opinion för icke-försvinnande. Och strukturen för samverkan finns ju inte längre inom den offentliga sektorn.
Enda möjliga svaret är att Oravais lever vidare inom den tredje sektorn d.v.s. genom föreningarna. Oravais historiska förening, idrottsföreningen, ungdomsföreningarna, teatern osv. kommer att vara det Oravais, det ”vi”, som finns kvar.

Jag kan inte låta bli att tänka på ett litet slappt men närmast profetiskt uttalande som Svenska folkskolans vänners kanslichef Christoffer Grönholm en gång fällde: Staten försvinner (han tänkte kanske på EU- medlemskapet), kommunen försvinner, men den tredje sektorn består.

Om det nu är så att ”Oravais” i realiteten kommer att betyda de föreningar som samlar oravaisborna; då bör de stärkas! Om man tar uttalandena på alvar så måste det nästan bli slutsatsen. Frågan är då hur detta skall göras.

Oravais är bara ett av många liknande exempel runt om i landet. Alla sammanslagna kommuner står inför samma frågeställning. Denhär frågan har också en klar landsbygdspolitisk dimension, det är ofta de mindre kommunerna i periferin som har orsak att fundera på sin identitet och i praktiken på sina gemensamma angelägenheter i form av t.ex. service.
Detta har beaktats i det nyligen färdigställda landsbygdspolitiska helhetsprogrammet. Där talar man om att byn, lokalsamhället, bör få en starkare roll. Man föreslår t.ex. bya- eller hembygdsråd som skulle få en status i förhållande till kommunen. Kommunerna kan i allt mindre utsträckning betrakta som lokala enheter, de får en mera regional karaktär. Det måste skapas en ny lokal nivå. Men det betyder inte att man skall göra byarna till kvasikommuner. De skall också i fortsättningen finnas inom den tredje sektorn – inte den offentliga. Det är huvudbudskapet i såväl helhetsprogrammet som regeringens landsbygdspolitiska redogörelse.
För att åstadkomma det här, men i huvudsak för att aktivera landsbygdsutvecklingen i kommunerna, rekommenderar regeringen kommunala landsbygdsplaner.

I Oravais har landsbygdsnämnden beslutat att ordna ett seminarium kring landsbygdsplaner den 10.11. Alla Oravaisbor är välkomna men seminariet riktar sig också till människor från andra kommuner som är intresserade av nytänkande inom landsbygdsutvecklingen.
Jag hoppas att den offentliga debatten i Oravais och Vörå-Maxmo inte hänger upp sig på de patetiska namn eller kommunvapen frågorna. Det finns faktiskt mycket viktigare saker att prata om.

Med detta sagt så vill jag ändå konstatera att det finns andra möjligheter. Lokala initiativ och folkomröstningar är redskap som används för liknande situationer i t.ex. Oregon, USA. Det kunde också vara ett alternativ i Finland. Ett alternativ som samtidigt skulle stärka vår demokrati.

Neutralitet eller utveckling?

Jag har ett antal gånger roat och kanske litet oroat åhörare genom att jämföra utvecklare och förvaltare (myndigheter). Bilden jag brukar visa ser ut såhär:
(University of Oregon 21.1.09)
Bilden är kanske litet provokatorisk men egentligen är båda gruppena behövliga och bra.
Det är också bra att förstå att det faktiskt är två grupper, men att det är i de osäkra gråzonerna mellan polerna som resultat uppnås.

På den landsbygdspolitiska samarbetsgruppens (YTR) möte i Helsingfors tangerades frågan om opartiskhet och neutralitet på ett litet oreflekterat sätt. Det kunde vara värt att ta sig en ordentlig funderare över var YTR står. Var är man neutral och var är man partisk.
Neutral i alla lägen kan man inte vara. Man måste nog utgå från att YTR ser partiskt på all utveckling: Man är för landsbygden.
Om man inte gör den markeringen så hamnar man in i en absurd diskussion. Kan t.ex. social och hälsovårdsministeriet vara för hälsa?
Samtidigt är det också klart att en grupp av YTRs karaktär i vissa lägen skall vara obrottsligt neutral.
Det viktiga är alltså att man skickligt definierar var man är partisk och var man är neutral. Inte för att man någonsin kan få en heltäckande och evig definition utan för att debatten om det är viktig.

Jag minns den gamla goda tiden när Kekkonen definierade Finlands neutralitet. Finland är neutralt men när det gäller krig eller fred är Finland för fred.
(Det uttalandet har kanske inte så mycket att göra med denhär diskussionen - men jag kom ihåg det....)