Om att måla in sig i ett hörn...

Det finns många om budet när det gäller att förklara varför riksdagsvalet gick som det gick. Det finns många infallsvinklar och många intressanta uppslag men jag tycker alltför mycket kretsar kring ganska små och slumpmässiga förklaringar. Jag är beredd att tro på det som bl.a. en del ledarskribenter har framfört; det handlar om att vi har haft en koncensuspolitik som ökat inkomstklyftorna och lämnat många svaga i sticket. Och så kom det ett alternativ.
Om man vill säga det med andra ord kan man hänvisa till Johannes Kananens doktorsavhandling. Han säger att vi sedan 80-talet har prioriterat ner välfärdssamhällestanken till förmån för ökad konkurrenskraft. Genom att skärpa kraven och dra ner socialbidrag och arbetslöshetsskydd har man tvingat folk att ta arbeten de inte vill ha och i värsta fall inte på lång sikt ens kan livnära sig på. På det viset får man också arbetskraft för servicesektorn, en tillväxtsektor som klarar sig i den globala ekonomin. Den solidariska lönepolitiken och tryggheten har fått stryka på foten. Det finns många vardagliga observationer som stöder Kananens slutsatser. Skattesänkningarna, snuttifieringen av arbetslivet, debatten om att få ut de studerande i arbetslivet snabbare, höjningen av pensionsåldern osv. Resultaten syns också, ökad fattigdom och därmed längre brödköer. Kyrkan har kommit med förslag om åtgärder inför skrivarbetet med regeringsprogrammet. Väljarna har röstat på Sannfinländarnas lockande löften om att i princip vrida klockan tillbaka, kryddat med litet rasistiska inslag och svenskfientlighet.
Vi kan troligen inte vrida klockan tillbaka. Men det finns nog ändå politiskt spelrum om man vill. Det hävdar också Kananen genom att visa på att man i Sverige varit försiktigare med att hyvla ner välfärdssamhället. Det här skulle betyda att det all globalisering till trots finns utrymme för en reell politisk dragkamp mellan välfärdssamhällets och konkurrenskraftssamhällets paradigm. Tyvärr verkar spelrummet inte vara så stort, vi har en globaliserad värld som ställer hårda krav på ekonomin. Jag tror alltså att vi inte kommer att kunna bli så mycket jämlikare och rättvisare, hur vi än försöker.
Om den slutsatsen är riktig så håller vi i Finland dessutom på att begå ett historiskt misstag.
Samtidigt som man i Finland har sänkt skatter så har man strävat till att brädda skattebasen, d.v.s. man vill hitta fler att beskatta. Svart och grå ekonomi skall man naturligtvis gå åt, men man ger sig också steg för steg in på den tredje sektorn. Man hör allt oftare om hur små fattiga föreningar sätts under skattebjörnens lupp, föreningar som inte arbetar för vinstsyfte och vars största resurs är frivilligarbete. (Ironiskt nog firar vi i år frivilligarbetets år.) När det här kombineras med strängare konkurrensregler kommer tredje sektorn i kläm.
I t.ex. USA har den tredje sektorn mycket bättre möjligheter att skaffa resurser. Det finns mycket välgörenhet. Man kan med fog kritisera det systemet bl.a. för att det är orättvist och slår ut slumpmässigt. Välfärdssamhällets heltäckande skyddsnät är mycket bättre. Det är lätt att hålla med om kritiken. Men i Finland verkar vi vara på väg bort från välfärdssamhället samtidigt som vi stryper tredje sektorn mellan konkurrensregler och skatter.
Om vi inte kan skapa ett samhälle som tar hand om de svaga på ett gott sätt, borde vi inte då åtminstone skapa incitament för de starka att frivilligt stöda de svaga?
Peter Backa

Tvingad till nyttighet

Under långa tider har människan varit tvingad att arbeta för sin överlevnad. Stora delar av befolkningen har varit jordbrukare. När industrialismen kom och jordbruket rationaliserades upphörde det tvånget, en förhållandevis liten del av befolkningen kunde sköta försörjningen. Detta var ännu inte nog för att människornas frihet skulle öka. Fortfarande var det ett fåtal som levde i lyx och överflöd medan resten levde på gränsen till misär. Men så kom den allmänna skolgången. Människorna fick de intellektuella redskap som behövdes för att se sin situation och sina möjligheter. Efter det följde politiska reformer som ökade inflytandet för gemene man. Den nordiska välfärdsstaten infördes. Friheten hade ökat.
Detta är en mycket förenklad sammanfattning av Johannes Kananens doktorsavhandling, som beskriver utvecklingen i Danmark, Finland och Sverige. (Modern Societal Impulses and their Nordic Manifestations)
Men historien slutar inte där.
Någon gång under 80-talet kom globaliseringen in och med den började den nordiska modellen monteras ner till förmån för en annan modell som Kananen kallar ”den konkurrenskraftiga staten”. Den modellen kan också kallas nyliberal. Enligt Kananes tolkning (och många andras, t.ex. sociologen Larry Busch) började man bedriva en politik som hade som mål att få folk att bete sig som marknaden krävde. Man skapade kontrollmekanismer, framförallt när det gäller arbetslöshetsskydd och socialskydd, som skulle garantera tillgången på arbetskraft. Resultatet är att friheten, jämfört med välfärdsstaten, minskade.
Kananens bevisföring verkar övertygande. Frågan är naturligtvis vilka val en stat har i en globaliserad ekonomi. Intressant är dock att Kananen säger att Sverige behöll ett större utrymme för välfärd än t.ex. Finland.
När jag ser på samhället med Kananens ram som bas tycker jag mig märka många andra kontrollmekanismer som vittnar om samma prioritering: hellre konkurrenskraftigt land än valfrihet för medborgarna. I pågående valdebatt talas t.ex. om vikten av att de studerande kommer snabbare ut på arbetsmarknaden och blir ”nyttiga”. Vart har omsorgen om den mänskliga tillväxten tagit vägen? Var finns t.ex. Humboldts och Alkios bildningsideal? Samtidigt säger man att vi gamla måste arbeta längre. Vart försvann friheten till ett aktivt pensionärsliv om man måste jobba tills man är för skröplig för att fortsätta? Parallellt med det här reformerar man bl.a. kommunförvaltningen, det skall vara större och effektivare kommuner, det skall vara servicesedlar som förvandlar den offentliga servicen till en konkurrensutsatt nyttighet, inte till något som ”vi” kommer överens om hur vi skall ordna. Vart tog försvaret av demokratin vägen?
I välfärdsstaten strävade man också efter jämlikhet. Det är inte mera på modet. Inkomstklyftorna ökar. ”Vi måste tillåta det annars försvinner såväl kapital som toppkrafter ur landet.”
Motiveringen bakom ”reformerna” är resursbrist. Detta är paradoxalt. Vi har aldrig haft mer resurser än nu. Men med dessa resurser skapar vi större klyftor och mindre frihet – för att få mera resurser. Jag tror att många av dem som just nu överväger att rösta på Sannfinländarna har förstått det här genom att känna effekterna av politiken i skinnet. En annan sak är att gammal nationalism och främlingsfientlighet inte är någon hållbar lösning. Men en fortsatt ökande ojämlikhet och strängare kontrollmekanismer är också ohållbart.
Kananen beklagar i sin bok att Ahtisaaris initiativ om större ansvar för tredje sektorn aldrig blev konkretiserat. Han verkar se tredje sektorn som en möjlighet att ökan medborgarnas frihetsgrad när de institutioner som förvaltat välfärden nu också har blivit kontrollmekanismer för konkurrenskraft.
Här kan finnas en lösning, modellerna finns. Men vidsyntheten och handlingskraften tycks saknas.

Idealism i praktiken!

Nästa år är det europeiska året för frivilligarbete.
Det är kanske inte ett avgörande år i och för sig - av erfarenhet kan jag säga att åren kommer och går. Och samma gäller olika teman.
Året för frivilligarbete är upplagt enligt en gammal och beprövad modell. De högsta instanserna står bakom det, EU -kommissionen koordinerar och i Finland beskyddar presidenten. Däremot satsas det inte mycket ekonomiskt på temaåret.
Frivilligarbete kan vara väldigt mycket vilket är både en styrka och en svaghet. Det kan gälla allt från katastrofhjälp till att leda en studiecirkel. Den gemensamma nämnaren är dock att man gör något utan att ta betalt för det och att det inte i första hand sig själv man gör det för.
Frivilligarbete är ett sätt att arbeta, en metod om man vill. Personligen har jag svårt att riktigt tända på ett temat, det känns tekniskt och samtidigt ogripbart. Det hör till sfären "know how" i någon mening. Och jag tycker att det är betydligt intressantare med "know why"
Samtidigt måste inse att ett temaår är vad man gör det till. Det finns inget som hindrar oss - vem som helst - att plocka russinet ur kakan och lämna de tråkiga bitarna.
Som jag ser det är just frågan "varför" den intressanta när det gäller frivilligarbete. Varför ställer massor av människor upp och gratis gör sånt som i sig egentligen inte intresserar dem, typ koka kaffe på en hembygdsfest, knacka dörr med en namnlista, skriva protokoll i en förening osv.
Varför tar man på sig besväret?
I dagens individualistiska samhälle tenderar man att se på individens egenintresse. Svaren på frågan tenderar då att bli att man söker självförverkligande, sällskap, umgänge, tillhörighet eller dylikt.
Men om vi för omväxlings skull ser litet mera ideellt på frågan, om vi skulle lyfta fram idealen som finns bakom frivilligarbetet?
Jag tror vi skulle hitta mycket intressantare svar den vägen, svar som t.o.m. skulle inspirera till mera frivilligarbete.
Låt oss alltså söka idealismen bakom frivilligarbetet!
Slagordet borde vara Idealism i praktiken.
Den idealismen är dessutom hållbarare än idealism i teorin.

Nya drag i landsbygdspolitiken

Bild från "potluck" i Halfway









En man grep mikrofonen. ”Se er omkring på dem som finns runt er!” sa han. ”Vi måste ta hand vår nästa.”
Uppmaningen var praktiskt betingad. Platsen var Woodstock 1969. Det hade samlats över en halv miljon människor, tio gånger fler än arrangörerna väntat. Ungdomarna måste helt enkelt ta hand om varandra för att klara sig.
Men budskapet tolkades också som en generell uppmaning till solidaritet. Det var inte nytt, men för många som hörde det i Woodstock fick det en omvälvande betydelse.
Men hur kan solidaritet förverkligas i vardagen, inte bara under en rockkonsert? Det kan förefalla som en väl lång åsnebrygga, men frågan om hur solidaritet skall förverkligas är högaktuell i Finland, inte minst inom landsbygdspolitiken.

För ett drygt år sedan gav regeringen en landsbygdspolitisk redogörelse till riksdagen och fick ett positivt svar. Det finns m.a.o. en bred politisk enighet kring landsbygdspolitiken i Finland.
Den nya landsbygdspolitiken innehåller väntade linjedragningar, t.ex. lyfts landsbygdens roll för klimatet och den gröna energin fram.
Jag tänkte dock här ta fasta på den ändrade relationen mellan den offentliga och den frivilliga sektorn när det gäller ansvaret för solidariteten. Regering och riksdag vill se ett betydligt intimare samarbete mellan föreningarna (framförallt byaorganisationerna) och det offentliga. Det finns vision av långsiktigt partnerskap för service mellan kommunala och frivilliga aktörer. Regeringen uppmanar kommunerna att bl.a. sluta avtal med byarna. Det kunde t.ex. fungera så att byn åtar sig ansvaret för någon del av äldreomsorgen och kommunen ger bidrag. Poängen är att byborna med sin lokala kunskap och känsla kan göra jobbet biligare och bättre än kommunen.
Ett dylikt system är naturligtvis inte problemfritt och tar tid att skapa, men i den nuvarande politiska och ekonomiska situationen finns det få alternativ. Och det finns exempel på att det kan fungera.
I Pine Valley, Oregon fungerar välfärden långt på frivillig bas, på gott och ont. I den miljön, en fattig glesbygd långt från någon större stad, finn ett stort behov av frivilliga insatser. En mängd föreningar kämpar med att upprätthålla allt från matbank, hälsoklinik och transportservice till studiecirklar och musikundervisning. Det finns offentliga program som stöder men framförallt samlar man in pengar av individer och företag och söker bidrag från fonder. Och man jobbar talko. Det fungerar överraskande bra, trots att aktivisterna överlag är gamla eller mycket gamla. Min tolkning är att man är så illa tvungen att lokalt ta hand om varandra via en stark tredje sektor för att välfärden skall fungera och lokalsamhället överleva. USA är som bekant ingen välfärdsstat i nordisk mening.
Här finns också ett intressant politiskt redskap som (ibland!) kan användas för att upprätthålla, inte välfärdsstaten men ”välfärdslokalsamhället”. Det är initiativen och folkomröstningarna. En grupp medborgare kan kräva en folkomröstning om en välfärdstjänst inom ett område de själva ritar ut. Men tjänsten (t.ex. en hälsostation) skall finansieras med skatter från samma område. Därför röstar man inte lättvindigt, höga skatter är inte populära i USA.

Den nya roll som regeringen i Finland vill ge byarna innebär att de i praktiken blir en skild samhällsnivå under kommunerna. Om detta skall ha en chans att fungera krävs också att byarna och tredje sektorn ges reellt inflytande. Det kunde ske genom att skapa initiativrätt och bindande folkomröstningar på lokal nivå. Men det krävs också ett ”demokratiskt sinnelag” av de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr finns det exempel på att det saknas. Fallen Barösund och Österby – där de kommunala beslutsfattarna vill köra över byarnas åsikter om vilken kommun de skall tillhöra – är inte uppmuntrande.

Peter Backa

Objektivt, partiskt och personligt

”Regionalpolitiken, landsbygdspolitiken och lantbrukspolitiken har ingenting att göra med varandra!” Så enkelt och smått ironiskt sammanfattar professor Eero Uusitalo själv sin bok, som getts ut av Ruralia - institutet.
När man sedan får boken i sin hand så inser man att det handlar om ett mycket stort projekt, det är en tegelsten på över 300 sidor och nästan lika många källhänvisningar. Boken sammanfattar, jämför och kritiserar landsbygdspolitiken, lantbrukspolitiken och regionalpolitiken under 30 år.
Uusitalo gör i det avslutande kapitlet en enkel sammanfattning som motiverar hans muntliga beskrivning ovan. I början av den 30-åriga period som Uusitalo beskriver var regionalpolitiken viktig för landsbygdsutvecklingen. Uppbyggnaden av välfärdssamhället innebar en utveckling av den kommunala servicen och det gynnade landsbygden. Men efter det har regionalpolitiken tenderat att mest intressera sig för städernas utveckling. Man har utgått från att regionen utvecklas bäst genom att satsa på städer och centra. Den omkringliggande landsbygden får sitt genom den så kallade lokomotiv – effekten, enligt regionalpolitikens syn på saken.
Så länge jordbruket hade en dominerande roll på landsbygden och familje- och småbruket var modellen, gynnade också lantbrukspolitiken klart landsbygden. Men med tiden har lantbrukspolitiken blivit mera inriktad på själva näringen. Det har betytt att större och effektivare enheter har prioriterats, vilket i sin tur har minskat arbetsplatserna, vilket inte har varit positivt för landsbygden.
Detta har lämnat ett vakuum, regional- och lantbrukspolitik har inte längre tagit hand om en alltmer diversifierad landsbygd. Därför har landsbygdspolitiken haft en social beställning, och den har funnit sin roll och utvecklats till ett starkt politikprogram med mål som avviker från både regionalpolitikens och lantbrukspolitikens mål.

Men boken innehåller mycket mera än bara konklusionerna.

Största delen av boken handlar om landsbygdspolitik. Uusitalo går igenom, refererar och kommenterar, alla officiella landsbygdspolitiska program och strategiska beslut som tagits under de senaste 30 åren. För undertecknad som bara känner till en liten del av dehär pappren är det en bra sammanfattning av den brokiga mängd av dokument som statsmakten producerat under tre decennier. Det som ytterligare gör läsningen nyttig är att Uusitalo jämför de olika programmen med varandra. Man ser olika tendenser träda fram och man kan värdera pappren på basen av att de relateras till varandra. Parallellt med genomgången av programmen presenterar han också olika utvärderingar och forskning kring programmen.
Men Uusitalo nöjer sig inte med en opartisk beskrivning. Han utgår hela tiden i sitt resonemang från landsbygdens bästa och kritiserar beslut som varit ofördelaktiga för landsbygden. Uusitalo är definitivt partisk, han tar ställning för landsbygden.
Beskrivning av LEADER-programmen den i mitt tycke intressantaste delen. Här går han djupare in i processerna och anlägger också mer ideologiska aspekter på t.ex. trekvotsprincipen och nerifrån - upp strategin.

Bilden man får av landsbygdspolitikens utveckling är att det ofta varit en svår och tung process men att den ändå sakta men säkert gått framåt – genom kamp och hårt arbete.
Det är orsak att här också konstatera att landsbygdspolitiken i Finland är stark jämfört med många andra länder, t.ex. USA men också Sverige. OECD som gjort studier av olika länders landsbygdspolitik ger också Finland mycket högt betyg.

Genomgången av landsbygdspolitiken blir mera levande av att Uusitalo i många fall varit aktivt med i processerna han skriver om. Han känner till vilka prioriteringar man kämpat kring, historien bakom vissa centrala formuleringar osv. Han lättar på det sättet på förlåten av (ofta byråkratiskt) programspråk och visar vad det handlar om.
Det personliga greppet i boken kommer explicit fram genom att Uusitalo berättar om avgörande händelser ur sitt perspektiv. Ibland svåra och kniviga situationer som han varit inblandad i, ibland roliga anekdoter om hur det ena eller det andra beslutet kommit till. Här är det inte forskaren Uusitalo eller ens landsbygdsförespråkaren, här är det personen Uusitalo som talar. De här bitarna är ofta lika färgstarka som Uusitalo själv.

Tyngdpunkten ligger klart på den nationella landsbygdspolitiken men Uusitalo har också ett kapitel i sin bok där han behandlar EU:s landsbygdspolitik. Han går här igenom en rad konferenser och dokument och drar slutsatsen att kommissionen ofta har en mer landsbygdsvänlig politik än medlemsländerna. Och ofta får kommissionen böja sig för jord- och skogsbruksministrarna, ibland så att de landsbygdspolitiska målen nog uttalas men i praktiken kan man på nationell nivå ändå driva igenom en annan linje.

Uusitalos bok är en guldgruva för den som vill förstå landsbygdspolitiken i Finland. Samtidigt borde den kunna vara ett startskott för en intensiv debatt om landsbygdspolitiken.

Gör Uusitalo pålitliga bedömningar? Jag måste erkänna att mina kunskaper inte räcker till för att svara på frågan. Jag tror mig dock vara i gott sällskap. Vem har haft möjlighet att följa landsbygdspolitkens utveckling under 30 år så nära att man skulle kunna göra sådana bedömningar? Utom just Eero Uusitalo själv förstås.

Peter Backa

Maaseutu – väliinputoajasta vastuunkantajaksi,
Ruralia - instituutti,
Eero Uusitalo 2009

Österby röstade för Nykarleby

Byarådet i Österby ordnade 8.11. en folkomröstning om Österbys kommuntillhörighet.
Två välbesökta informationsmöten har hållits inför omröstningen.
Av 69 röstberättigade röstade 65 personer, vilket ger en röstningsprocent på 94,2, vilket är avsevärt högre än valdeltagandet i byn.
51 personer röstade för överflyttning till Nykarleby, medan 14 röstade för att stanna kvar i Oravais. (78,5 % Nykarleby mot 21,5% Oravais)
Byns beslut att byta kommun gäller dock under förutsättning att Oravais går samman med Vörå-Maxmo. Om detta förhandlas som bäst mellan dessa kommuner.

Byarådet hade fastställt att alla 1993 och senare födda har rösträtt i omröstningen (i praktiken 16-åringar och äldre). Alla 16 och 17 åringar utnyttjade sin rösträtt vilket tyder på ett stort intresse också hos den unga befolkningen.

Respekt och förakt för demokratin

Österbyborna har beslutat genomföra en inofficiell folkomröstning 8.11. om byn skall höra till Oravais eller Nykarleby.
Bakgrunden är att gränsen mellan Oravais och Nykarleby sicksackar genom byn på ett förvirrande sätt. Österbyborna har tidigare diskuterat frågan om kommuntillhörighet, men hittills stannat kvar i Oravais. Men när nu Oravais försvinner som självständig kommun är det tid att ta upp frågan, och det har byarådet gjort.

Det har hållits två välbesökta byamöten. På båda mötena var nästan hälften av byns ca 80 innevånare närvarande. (36 resp. 39 deltagare). Med tanke på den goda uppslutningen på mötena kunde man utan desto vidare krumbukter ha beslutit om man skall, eller inte skall, föreslå en överflyttning till Nykarleby.
Men man valde att inte göra det. Motivet var att alla trots allt inte hade möjlighet att vara med och bestämma.
Man gjorde inte heller det som kunde ha legat nära till hands, att ordna en namninsamling för överflyttning och se hur många som kom med. Motivet mot detta var att en namninsamlare påverkar folk för mycket. (Det är ju ändå grannen som samlar in namnen och man skall leva med honom i fortsättningen också…)
Alltså blev det en omröstningsprocedur där folk röstar hemligt ja eller nej. Röstningen sker 8.11, men dessutom finns det möjlighet att förhandsrösta och t.o.m. poströsta med tanke på att det finns några som studerar på annan ort.
Självfallet kan byarådet inte fylla samma krav på kontroller och säkringar som en officiell folkomröstning skulle förutsätta. Men det råder knappast några tvivel om att omröstningen ändå blir rättvis och hemlig.

Vad är då så märkvärdigt med att Österby byaråd anordnar en ”fattigmans folkomröstning”?

Jo det är respekten för demokratin.
I en tid då beslutsfattare på högre nivå sällan funderar på demokratin är österbyborna angelägna om att allas röst skall höras lika och att ingen skall komma till att påverka otillbörligt.
KSSR-processen har rasat i bygderna de senaste åren, men ingen har motsatt sig eller talat för en sammanslagning därför att den är mer eller mindre demokratisk. Svenska studiecentralen gjorde en handbok kring hur man bedömer demokratikonsekvenser men få beslutsfattare har tagit frågan på allvar och demokratin har aldrig lyfts fram som en faktor att beakta vid sidan av t.ex. morotspengar och vårdeffektivitet. (Föreningar som diskuterat kommunfrågan har dock använt demokratikonsekvenshandboken.)
Ser man på hur EU och nationella regeringar agerar när ett folk röstar ”fel” så blir man inte heller övertygad om den demokratiska viljan. Man bortförklarar resultatet med att det nog egentligen okunskap och så tar man om omröstningen tills man får ”rätt” resultat.

Att man på lokal nivå är mån om demokratin är ett hopp för framtiden. Det är ett tecken på att det trots allt finns folk som bryr sig. Och i framtiden kan den lokala demokratikänslan också bli en grund för sammanhållning och utveckling. En by som jobbar demokratiskt är också en stark by. Det är en by som kan ta ansvar för sin utveckling i en tid då kommunen försvinner långt bort i fjärran och de nationella besluten sakta men säkert flyttar längre bort, till Bryssel och globala organisationer.

Jag skulle hoppas att Österby bara är en liten början på en demokratiseringsprocess. Och att också andra byar vågar följa efter.