Oregon Solutions - integrerad problemlösning för lokalsamhällen

John Kitzhaber, guvernör i Oregon

Guvernören (eller guvernörens kansli, ungefär det samma som delstatsregeringen) skapade 2001 en organisation som kallas Oregon Solutions. En orsak var att man ville skapa ett organ som tvärsektoriellt och genom att sammanföra olika nivåer, bättre skulle kunna hjälpa samhällen som upplevde någon form av kris eller som hade outnyttjade möjligheter.
Oregon Solutions är tydligt en del av delstatsförvaltningen, av praktiska och taktiska orsaker har man sitt kansli i Portland state university som är en neutralare bas än guvernörens kansli. Man skall inte blanda sig i ”policy”, det är politikernas och förvaltningens sak. Oregon Solutions är en liten byrå. Den har i detta nu 2 heltidsanställda och 4 deltidsanställda. I medeltal driver byrån ca sex projekt samtidigt. En orsak till detta är att de olika myndigheterna inte har möjligheter att satsa för mycket tid på olika projekt. Byrån finansieras av delstaten men projekten söker också bidrag av olika fonder och man förväntar sig att lokalsamhället skall sätta in ca hälften av projektets kostnader. Projekten finns ofta i städer men också på landsbygden ibland.
Alla beslut om projekten fattas av guvernören och de olika sektormyndigheterna under honom. Det finns en bred styrgrupp som också har med privata och frivilliga intressen, men deras roll är mer rådgivande.
De kriser som man jobbar med kan vara uppbyggnad efter t.ex. en översvämning men också att något område har en dålig boende miljö eller sociala problem.
Oregon Solutions jobbar enligt samma mall med de flesta av sina projekt.
1. Initiativet skall komma från lokalsamhället. Det är oftast någon organisation eller specialgrupp som vill få till stånd ett projekt, det kan vara t.ex. köpmännen eller husägarna.
2. För att Oregon Solutions skall ta sig an projektet krävs dock att det lokalt kan påvisas ett brett intresse för saken.
3. Om Oregon Solution tycker det verkar vara ett bra projekt så gör man under två månader en utredning. Man intervjuar olika organisationer och medborgare i lokalsamhället och i praktiken uppstår en projektplan under processen. Man gör fler utredningar än det blir projekt. En del utredningar leder t.ex. till att man säger att det behövs t.ex. en lagändring och inte ett projekt.
4. Guvernören har sista ordet i om det skall bli ett projekt men de olika sektorledarna i guvernörens kansli har i praktiken vetorätt.
5. Guvernören tillsätter en opartisk moderator för processen, gärna från lokalplanet men inte någon med eget intresse i saken.
6. Oregon Solutions tillsätter ett projektteam med representation för organisationer som har något att tillföra projektet, det kan vara federala myndigheter, delstatliga organ eller program, lokala myndigheter, företag och frivilliga organisationer eller fonder.
7. Projektteamet skapar en ”action plan” som manifesteras i att de deltagande undertecknar ett avtal om vad de kommer att bidra med för att processen skall vara framgångsrik. Avtalet innehåller också tidtabell.
8. Efter ett halvår återkommer Oregon Solution och kollar upp om avtalet följts, om något har blivit liggande ändrar man på avtalet, t.ex. tidtabellen eller byter ut någon aktör så att processen skall löpa till slut.
9. Efter detta har Oregon Solutions gjort sitt.

Vad jag kan förstå så har Oregon Solutions ett gott rykte om sig att få saker att hända.

Några reflektioner:
Den strukturella bakgrunden till att Oregon Solutions uppkom verkar vara den samma som bakom politikprogrammen i Finland. Man har insett att en del problem behöver lösas genom samverkan mellan olika nivåer och olika sektorer. (Den första tanken var tydligen att bättre koordinera främst guvernörens kanslis sektororganisationer.)
Oregon Solutions är klart underställt delstatsförvaltningen.
Verksamhetsprincipen bygger på ett tänkande som kan hänföras till Place Based Policy i och med att man inte bara utgår från sektoröverskridande (som våra politikprogram) utan dessutom utgår från enskilda lokalsamhällen. Tanken är att varje lokalsamhälle är olikt och att åtgärderna måste skräddarsys. Denna tanke är inte rotad i Finland men den börjar gro i EU, åtminstone på det verbala planet.



Kim Travis från Oregon Solutions i samtal med doktor Maurizio Valerio från Rural Development Initiativs

Halfway City Council

Vid första påseendet kan man tycka att småstaden Halfway kan jämföras med en pytteliten kommun i Finland. De väljer "politiskt" "kommunalfullmäktige", ja t.o.m. borgmästare. De har sin "kommungård", de sköter de kommunaltekniska jobben.
Men skenet bedrar.
Senaste Council-möte gav många exempel på skillnader. En kulturell/politisk skillnad är att mötet inleds med att alla stiger upp, vänder sig mot flaggan, sätter handen på bröstet och läser i kör upp Pledge of Allegiance. Ceremonin påminner mycket om kyrkans trosbekännelse, men det man svär trohet till är flaggan och nationen "under Gud". Så har man gjort sedan 1942 vid offentliga förrättningar i USA. Det skulle vara intressant att spekulera litet i den sociologiska och politiska bakgrunden till den här ceremonin, den verkar inte heller vara ifrågasatt i någon större omfattning.

När mötet kommer i gång framkommer en del belysande detaljer. Mötet behandlar formellt utgifter på ibland bara några 10-tal dollar. Halfway är också mycket klämd mellan statliga myndigheter som ställer krav som kostar och betalningsförmågan och -viljan hos den åderstinga och inte särskilt rika befolkningen i staden. Dessutom har befolkningen minskat, från 355 till 288, under de senaste åren. Det betyder att inkomsterna från vatten och avlopp samt fastighetsskatten (de huvudsakliga inkomsterna) också har minskat med sådär 20%.
Mötesförhandlingarna sköttes efter ett mycket formellt mönster. Inför varje beslut tillfrågades alla sex "counciliers" om sin åsikt; ja eller nej, till det förslag som någon lagt under diskussionen. Diskussionen flöt dock fritt inför besluten.

Exemplet Halfway illustrerar hur svårt det är att jämföra t.ex. landsbygdsutveckling i olika länder. Halfway är trots allt det närmaste man kommer en finländsk kommun. Men hur påverkar det t.ex. förutsättningarna för föreningslivet på en ort där "kommunen" ser ut såhär? Och när den nationella politiken är så annorlunda?
Man brukar säga att man inte skall uppfinna hjulet på nytt. Men man får nog tänka sig att bygga om de "hjul" man har i Halfway ordentligt för att de skall fungera på den finländska landsbygden.
Det som dock är facinerande är att man ser att man kan göra på så många olika sätt, inte bara det som vi i Finland råkat välja.


Mötet hade en litet speciell punkt också: en nu Counslier svors in.

Town Hall Meeting i Baker City

Alexis de Tocqueville

Jag föll naturligtvis för frestelsen när jag läste i lokala bladet (Hells Canyon Journal) att U.S. Senator Ron Wyden skulle hålla ett Town Hall Meeting i den närbelägna staden Baker. Att en dylik tillställning var så lockande beror på Alexis de Tocqueville. Han besökte Amerika 1831, blev entusiastisk över den amerikanska demokratin och skrev en bok, Om demokratin i Amerika, som blev något av en klassiker. Bl.a. tar han upp Town Hall Meeting som ett redskap för demokrati.
Jag blev en aning besviken. Åtminstone det här mötet var inte så speciellt. Senator Wyden var för all del charmerande men mycket av det som skedde kunde ha hänt på vilket politiskt möte som helst i Finland.
Senatorn framhöll dock att dylika möten är en del av demokratin. Man kan kalla det deliberativ demokratin, till den delen fyllde mötet en demokratisk funktion. Men mötet hade ingen makt. Allt hängde på om senatorn förde åsikterna vidare.
Men några intressanta skillnader fanns dock. Senatorn höll inget anförande. Han bara bad om att folk skulle framföra frågor. Och det gjorde de drygt 50 mötesdeltagarna i City Hall.
Frågorna rörde sig mellan stora politiska frågor som världshandeln och individuella frågor som damen som hade problem med socialen. Frågorna var överlag mer personliga än vad de oftast är i Finland. Senatorn var också snabb att lova åtgärder: Han skulle ringa den eller den, ta upp saken i det eller det utskottet, eller han hänvisade till att han redan gjort ett lagförslag i saken.
En fråga stack ut litet. En herre undrade vad han tänker göra åt att kineserna håller på och bygger tre städer i USA. "Det är ett kommunistiskt hot" menade mannen. Senatorn förklarade att utländska investeringar kan vara både bra och dåliga men undrade om kineserna faktiskt köpt upp de stora områden som behövs för att bygga städer. Mannen kunde inte säga men hänvisade till nätet...
Det som förbluffade mig var den rädsla som verkade driva frågeställaren. Han var klart skrämd av kommunismen. I detta nådens år 2011, i USA av alla ställen!

Senator Ron Wyden i Baker

Efter mötet gav jag senatorn en broschyr om YTR och sa att vi är litet stolta över vår landsbygdspolitik i Finland. Han lovad läsa.

Om att måla in sig i ett hörn...

Det finns många om budet när det gäller att förklara varför riksdagsvalet gick som det gick. Det finns många infallsvinklar och många intressanta uppslag men jag tycker alltför mycket kretsar kring ganska små och slumpmässiga förklaringar. Jag är beredd att tro på det som bl.a. en del ledarskribenter har framfört; det handlar om att vi har haft en koncensuspolitik som ökat inkomstklyftorna och lämnat många svaga i sticket. Och så kom det ett alternativ.
Om man vill säga det med andra ord kan man hänvisa till Johannes Kananens doktorsavhandling. Han säger att vi sedan 80-talet har prioriterat ner välfärdssamhällestanken till förmån för ökad konkurrenskraft. Genom att skärpa kraven och dra ner socialbidrag och arbetslöshetsskydd har man tvingat folk att ta arbeten de inte vill ha och i värsta fall inte på lång sikt ens kan livnära sig på. På det viset får man också arbetskraft för servicesektorn, en tillväxtsektor som klarar sig i den globala ekonomin. Den solidariska lönepolitiken och tryggheten har fått stryka på foten. Det finns många vardagliga observationer som stöder Kananens slutsatser. Skattesänkningarna, snuttifieringen av arbetslivet, debatten om att få ut de studerande i arbetslivet snabbare, höjningen av pensionsåldern osv. Resultaten syns också, ökad fattigdom och därmed längre brödköer. Kyrkan har kommit med förslag om åtgärder inför skrivarbetet med regeringsprogrammet. Väljarna har röstat på Sannfinländarnas lockande löften om att i princip vrida klockan tillbaka, kryddat med litet rasistiska inslag och svenskfientlighet.
Vi kan troligen inte vrida klockan tillbaka. Men det finns nog ändå politiskt spelrum om man vill. Det hävdar också Kananen genom att visa på att man i Sverige varit försiktigare med att hyvla ner välfärdssamhället. Det här skulle betyda att det all globalisering till trots finns utrymme för en reell politisk dragkamp mellan välfärdssamhällets och konkurrenskraftssamhällets paradigm. Tyvärr verkar spelrummet inte vara så stort, vi har en globaliserad värld som ställer hårda krav på ekonomin. Jag tror alltså att vi inte kommer att kunna bli så mycket jämlikare och rättvisare, hur vi än försöker.
Om den slutsatsen är riktig så håller vi i Finland dessutom på att begå ett historiskt misstag.
Samtidigt som man i Finland har sänkt skatter så har man strävat till att brädda skattebasen, d.v.s. man vill hitta fler att beskatta. Svart och grå ekonomi skall man naturligtvis gå åt, men man ger sig också steg för steg in på den tredje sektorn. Man hör allt oftare om hur små fattiga föreningar sätts under skattebjörnens lupp, föreningar som inte arbetar för vinstsyfte och vars största resurs är frivilligarbete. (Ironiskt nog firar vi i år frivilligarbetets år.) När det här kombineras med strängare konkurrensregler kommer tredje sektorn i kläm.
I t.ex. USA har den tredje sektorn mycket bättre möjligheter att skaffa resurser. Det finns mycket välgörenhet. Man kan med fog kritisera det systemet bl.a. för att det är orättvist och slår ut slumpmässigt. Välfärdssamhällets heltäckande skyddsnät är mycket bättre. Det är lätt att hålla med om kritiken. Men i Finland verkar vi vara på väg bort från välfärdssamhället samtidigt som vi stryper tredje sektorn mellan konkurrensregler och skatter.
Om vi inte kan skapa ett samhälle som tar hand om de svaga på ett gott sätt, borde vi inte då åtminstone skapa incitament för de starka att frivilligt stöda de svaga?
Peter Backa

Tvingad till nyttighet

Under långa tider har människan varit tvingad att arbeta för sin överlevnad. Stora delar av befolkningen har varit jordbrukare. När industrialismen kom och jordbruket rationaliserades upphörde det tvånget, en förhållandevis liten del av befolkningen kunde sköta försörjningen. Detta var ännu inte nog för att människornas frihet skulle öka. Fortfarande var det ett fåtal som levde i lyx och överflöd medan resten levde på gränsen till misär. Men så kom den allmänna skolgången. Människorna fick de intellektuella redskap som behövdes för att se sin situation och sina möjligheter. Efter det följde politiska reformer som ökade inflytandet för gemene man. Den nordiska välfärdsstaten infördes. Friheten hade ökat.
Detta är en mycket förenklad sammanfattning av Johannes Kananens doktorsavhandling, som beskriver utvecklingen i Danmark, Finland och Sverige. (Modern Societal Impulses and their Nordic Manifestations)
Men historien slutar inte där.
Någon gång under 80-talet kom globaliseringen in och med den började den nordiska modellen monteras ner till förmån för en annan modell som Kananen kallar ”den konkurrenskraftiga staten”. Den modellen kan också kallas nyliberal. Enligt Kananes tolkning (och många andras, t.ex. sociologen Larry Busch) började man bedriva en politik som hade som mål att få folk att bete sig som marknaden krävde. Man skapade kontrollmekanismer, framförallt när det gäller arbetslöshetsskydd och socialskydd, som skulle garantera tillgången på arbetskraft. Resultatet är att friheten, jämfört med välfärdsstaten, minskade.
Kananens bevisföring verkar övertygande. Frågan är naturligtvis vilka val en stat har i en globaliserad ekonomi. Intressant är dock att Kananen säger att Sverige behöll ett större utrymme för välfärd än t.ex. Finland.
När jag ser på samhället med Kananens ram som bas tycker jag mig märka många andra kontrollmekanismer som vittnar om samma prioritering: hellre konkurrenskraftigt land än valfrihet för medborgarna. I pågående valdebatt talas t.ex. om vikten av att de studerande kommer snabbare ut på arbetsmarknaden och blir ”nyttiga”. Vart har omsorgen om den mänskliga tillväxten tagit vägen? Var finns t.ex. Humboldts och Alkios bildningsideal? Samtidigt säger man att vi gamla måste arbeta längre. Vart försvann friheten till ett aktivt pensionärsliv om man måste jobba tills man är för skröplig för att fortsätta? Parallellt med det här reformerar man bl.a. kommunförvaltningen, det skall vara större och effektivare kommuner, det skall vara servicesedlar som förvandlar den offentliga servicen till en konkurrensutsatt nyttighet, inte till något som ”vi” kommer överens om hur vi skall ordna. Vart tog försvaret av demokratin vägen?
I välfärdsstaten strävade man också efter jämlikhet. Det är inte mera på modet. Inkomstklyftorna ökar. ”Vi måste tillåta det annars försvinner såväl kapital som toppkrafter ur landet.”
Motiveringen bakom ”reformerna” är resursbrist. Detta är paradoxalt. Vi har aldrig haft mer resurser än nu. Men med dessa resurser skapar vi större klyftor och mindre frihet – för att få mera resurser. Jag tror att många av dem som just nu överväger att rösta på Sannfinländarna har förstått det här genom att känna effekterna av politiken i skinnet. En annan sak är att gammal nationalism och främlingsfientlighet inte är någon hållbar lösning. Men en fortsatt ökande ojämlikhet och strängare kontrollmekanismer är också ohållbart.
Kananen beklagar i sin bok att Ahtisaaris initiativ om större ansvar för tredje sektorn aldrig blev konkretiserat. Han verkar se tredje sektorn som en möjlighet att ökan medborgarnas frihetsgrad när de institutioner som förvaltat välfärden nu också har blivit kontrollmekanismer för konkurrenskraft.
Här kan finnas en lösning, modellerna finns. Men vidsyntheten och handlingskraften tycks saknas.

Idealism i praktiken!

Nästa år är det europeiska året för frivilligarbete.
Det är kanske inte ett avgörande år i och för sig - av erfarenhet kan jag säga att åren kommer och går. Och samma gäller olika teman.
Året för frivilligarbete är upplagt enligt en gammal och beprövad modell. De högsta instanserna står bakom det, EU -kommissionen koordinerar och i Finland beskyddar presidenten. Däremot satsas det inte mycket ekonomiskt på temaåret.
Frivilligarbete kan vara väldigt mycket vilket är både en styrka och en svaghet. Det kan gälla allt från katastrofhjälp till att leda en studiecirkel. Den gemensamma nämnaren är dock att man gör något utan att ta betalt för det och att det inte i första hand sig själv man gör det för.
Frivilligarbete är ett sätt att arbeta, en metod om man vill. Personligen har jag svårt att riktigt tända på ett temat, det känns tekniskt och samtidigt ogripbart. Det hör till sfären "know how" i någon mening. Och jag tycker att det är betydligt intressantare med "know why"
Samtidigt måste inse att ett temaår är vad man gör det till. Det finns inget som hindrar oss - vem som helst - att plocka russinet ur kakan och lämna de tråkiga bitarna.
Som jag ser det är just frågan "varför" den intressanta när det gäller frivilligarbete. Varför ställer massor av människor upp och gratis gör sånt som i sig egentligen inte intresserar dem, typ koka kaffe på en hembygdsfest, knacka dörr med en namnlista, skriva protokoll i en förening osv.
Varför tar man på sig besväret?
I dagens individualistiska samhälle tenderar man att se på individens egenintresse. Svaren på frågan tenderar då att bli att man söker självförverkligande, sällskap, umgänge, tillhörighet eller dylikt.
Men om vi för omväxlings skull ser litet mera ideellt på frågan, om vi skulle lyfta fram idealen som finns bakom frivilligarbetet?
Jag tror vi skulle hitta mycket intressantare svar den vägen, svar som t.o.m. skulle inspirera till mera frivilligarbete.
Låt oss alltså söka idealismen bakom frivilligarbetet!
Slagordet borde vara Idealism i praktiken.
Den idealismen är dessutom hållbarare än idealism i teorin.

Nya drag i landsbygdspolitiken

Bild från "potluck" i Halfway









En man grep mikrofonen. ”Se er omkring på dem som finns runt er!” sa han. ”Vi måste ta hand vår nästa.”
Uppmaningen var praktiskt betingad. Platsen var Woodstock 1969. Det hade samlats över en halv miljon människor, tio gånger fler än arrangörerna väntat. Ungdomarna måste helt enkelt ta hand om varandra för att klara sig.
Men budskapet tolkades också som en generell uppmaning till solidaritet. Det var inte nytt, men för många som hörde det i Woodstock fick det en omvälvande betydelse.
Men hur kan solidaritet förverkligas i vardagen, inte bara under en rockkonsert? Det kan förefalla som en väl lång åsnebrygga, men frågan om hur solidaritet skall förverkligas är högaktuell i Finland, inte minst inom landsbygdspolitiken.

För ett drygt år sedan gav regeringen en landsbygdspolitisk redogörelse till riksdagen och fick ett positivt svar. Det finns m.a.o. en bred politisk enighet kring landsbygdspolitiken i Finland.
Den nya landsbygdspolitiken innehåller väntade linjedragningar, t.ex. lyfts landsbygdens roll för klimatet och den gröna energin fram.
Jag tänkte dock här ta fasta på den ändrade relationen mellan den offentliga och den frivilliga sektorn när det gäller ansvaret för solidariteten. Regering och riksdag vill se ett betydligt intimare samarbete mellan föreningarna (framförallt byaorganisationerna) och det offentliga. Det finns vision av långsiktigt partnerskap för service mellan kommunala och frivilliga aktörer. Regeringen uppmanar kommunerna att bl.a. sluta avtal med byarna. Det kunde t.ex. fungera så att byn åtar sig ansvaret för någon del av äldreomsorgen och kommunen ger bidrag. Poängen är att byborna med sin lokala kunskap och känsla kan göra jobbet biligare och bättre än kommunen.
Ett dylikt system är naturligtvis inte problemfritt och tar tid att skapa, men i den nuvarande politiska och ekonomiska situationen finns det få alternativ. Och det finns exempel på att det kan fungera.
I Pine Valley, Oregon fungerar välfärden långt på frivillig bas, på gott och ont. I den miljön, en fattig glesbygd långt från någon större stad, finn ett stort behov av frivilliga insatser. En mängd föreningar kämpar med att upprätthålla allt från matbank, hälsoklinik och transportservice till studiecirklar och musikundervisning. Det finns offentliga program som stöder men framförallt samlar man in pengar av individer och företag och söker bidrag från fonder. Och man jobbar talko. Det fungerar överraskande bra, trots att aktivisterna överlag är gamla eller mycket gamla. Min tolkning är att man är så illa tvungen att lokalt ta hand om varandra via en stark tredje sektor för att välfärden skall fungera och lokalsamhället överleva. USA är som bekant ingen välfärdsstat i nordisk mening.
Här finns också ett intressant politiskt redskap som (ibland!) kan användas för att upprätthålla, inte välfärdsstaten men ”välfärdslokalsamhället”. Det är initiativen och folkomröstningarna. En grupp medborgare kan kräva en folkomröstning om en välfärdstjänst inom ett område de själva ritar ut. Men tjänsten (t.ex. en hälsostation) skall finansieras med skatter från samma område. Därför röstar man inte lättvindigt, höga skatter är inte populära i USA.

Den nya roll som regeringen i Finland vill ge byarna innebär att de i praktiken blir en skild samhällsnivå under kommunerna. Om detta skall ha en chans att fungera krävs också att byarna och tredje sektorn ges reellt inflytande. Det kunde ske genom att skapa initiativrätt och bindande folkomröstningar på lokal nivå. Men det krävs också ett ”demokratiskt sinnelag” av de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr finns det exempel på att det saknas. Fallen Barösund och Österby – där de kommunala beslutsfattarna vill köra över byarnas åsikter om vilken kommun de skall tillhöra – är inte uppmuntrande.

Peter Backa