Objektivt, partiskt och personligt

”Regionalpolitiken, landsbygdspolitiken och lantbrukspolitiken har ingenting att göra med varandra!” Så enkelt och smått ironiskt sammanfattar professor Eero Uusitalo själv sin bok, som getts ut av Ruralia - institutet.
När man sedan får boken i sin hand så inser man att det handlar om ett mycket stort projekt, det är en tegelsten på över 300 sidor och nästan lika många källhänvisningar. Boken sammanfattar, jämför och kritiserar landsbygdspolitiken, lantbrukspolitiken och regionalpolitiken under 30 år.
Uusitalo gör i det avslutande kapitlet en enkel sammanfattning som motiverar hans muntliga beskrivning ovan. I början av den 30-åriga period som Uusitalo beskriver var regionalpolitiken viktig för landsbygdsutvecklingen. Uppbyggnaden av välfärdssamhället innebar en utveckling av den kommunala servicen och det gynnade landsbygden. Men efter det har regionalpolitiken tenderat att mest intressera sig för städernas utveckling. Man har utgått från att regionen utvecklas bäst genom att satsa på städer och centra. Den omkringliggande landsbygden får sitt genom den så kallade lokomotiv – effekten, enligt regionalpolitikens syn på saken.
Så länge jordbruket hade en dominerande roll på landsbygden och familje- och småbruket var modellen, gynnade också lantbrukspolitiken klart landsbygden. Men med tiden har lantbrukspolitiken blivit mera inriktad på själva näringen. Det har betytt att större och effektivare enheter har prioriterats, vilket i sin tur har minskat arbetsplatserna, vilket inte har varit positivt för landsbygden.
Detta har lämnat ett vakuum, regional- och lantbrukspolitik har inte längre tagit hand om en alltmer diversifierad landsbygd. Därför har landsbygdspolitiken haft en social beställning, och den har funnit sin roll och utvecklats till ett starkt politikprogram med mål som avviker från både regionalpolitikens och lantbrukspolitikens mål.

Men boken innehåller mycket mera än bara konklusionerna.

Största delen av boken handlar om landsbygdspolitik. Uusitalo går igenom, refererar och kommenterar, alla officiella landsbygdspolitiska program och strategiska beslut som tagits under de senaste 30 åren. För undertecknad som bara känner till en liten del av dehär pappren är det en bra sammanfattning av den brokiga mängd av dokument som statsmakten producerat under tre decennier. Det som ytterligare gör läsningen nyttig är att Uusitalo jämför de olika programmen med varandra. Man ser olika tendenser träda fram och man kan värdera pappren på basen av att de relateras till varandra. Parallellt med genomgången av programmen presenterar han också olika utvärderingar och forskning kring programmen.
Men Uusitalo nöjer sig inte med en opartisk beskrivning. Han utgår hela tiden i sitt resonemang från landsbygdens bästa och kritiserar beslut som varit ofördelaktiga för landsbygden. Uusitalo är definitivt partisk, han tar ställning för landsbygden.
Beskrivning av LEADER-programmen den i mitt tycke intressantaste delen. Här går han djupare in i processerna och anlägger också mer ideologiska aspekter på t.ex. trekvotsprincipen och nerifrån - upp strategin.

Bilden man får av landsbygdspolitikens utveckling är att det ofta varit en svår och tung process men att den ändå sakta men säkert gått framåt – genom kamp och hårt arbete.
Det är orsak att här också konstatera att landsbygdspolitiken i Finland är stark jämfört med många andra länder, t.ex. USA men också Sverige. OECD som gjort studier av olika länders landsbygdspolitik ger också Finland mycket högt betyg.

Genomgången av landsbygdspolitiken blir mera levande av att Uusitalo i många fall varit aktivt med i processerna han skriver om. Han känner till vilka prioriteringar man kämpat kring, historien bakom vissa centrala formuleringar osv. Han lättar på det sättet på förlåten av (ofta byråkratiskt) programspråk och visar vad det handlar om.
Det personliga greppet i boken kommer explicit fram genom att Uusitalo berättar om avgörande händelser ur sitt perspektiv. Ibland svåra och kniviga situationer som han varit inblandad i, ibland roliga anekdoter om hur det ena eller det andra beslutet kommit till. Här är det inte forskaren Uusitalo eller ens landsbygdsförespråkaren, här är det personen Uusitalo som talar. De här bitarna är ofta lika färgstarka som Uusitalo själv.

Tyngdpunkten ligger klart på den nationella landsbygdspolitiken men Uusitalo har också ett kapitel i sin bok där han behandlar EU:s landsbygdspolitik. Han går här igenom en rad konferenser och dokument och drar slutsatsen att kommissionen ofta har en mer landsbygdsvänlig politik än medlemsländerna. Och ofta får kommissionen böja sig för jord- och skogsbruksministrarna, ibland så att de landsbygdspolitiska målen nog uttalas men i praktiken kan man på nationell nivå ändå driva igenom en annan linje.

Uusitalos bok är en guldgruva för den som vill förstå landsbygdspolitiken i Finland. Samtidigt borde den kunna vara ett startskott för en intensiv debatt om landsbygdspolitiken.

Gör Uusitalo pålitliga bedömningar? Jag måste erkänna att mina kunskaper inte räcker till för att svara på frågan. Jag tror mig dock vara i gott sällskap. Vem har haft möjlighet att följa landsbygdspolitkens utveckling under 30 år så nära att man skulle kunna göra sådana bedömningar? Utom just Eero Uusitalo själv förstås.

Peter Backa

Maaseutu – väliinputoajasta vastuunkantajaksi,
Ruralia - instituutti,
Eero Uusitalo 2009

Österby röstade för Nykarleby

Byarådet i Österby ordnade 8.11. en folkomröstning om Österbys kommuntillhörighet.
Två välbesökta informationsmöten har hållits inför omröstningen.
Av 69 röstberättigade röstade 65 personer, vilket ger en röstningsprocent på 94,2, vilket är avsevärt högre än valdeltagandet i byn.
51 personer röstade för överflyttning till Nykarleby, medan 14 röstade för att stanna kvar i Oravais. (78,5 % Nykarleby mot 21,5% Oravais)
Byns beslut att byta kommun gäller dock under förutsättning att Oravais går samman med Vörå-Maxmo. Om detta förhandlas som bäst mellan dessa kommuner.

Byarådet hade fastställt att alla 1993 och senare födda har rösträtt i omröstningen (i praktiken 16-åringar och äldre). Alla 16 och 17 åringar utnyttjade sin rösträtt vilket tyder på ett stort intresse också hos den unga befolkningen.

Respekt och förakt för demokratin

Österbyborna har beslutat genomföra en inofficiell folkomröstning 8.11. om byn skall höra till Oravais eller Nykarleby.
Bakgrunden är att gränsen mellan Oravais och Nykarleby sicksackar genom byn på ett förvirrande sätt. Österbyborna har tidigare diskuterat frågan om kommuntillhörighet, men hittills stannat kvar i Oravais. Men när nu Oravais försvinner som självständig kommun är det tid att ta upp frågan, och det har byarådet gjort.

Det har hållits två välbesökta byamöten. På båda mötena var nästan hälften av byns ca 80 innevånare närvarande. (36 resp. 39 deltagare). Med tanke på den goda uppslutningen på mötena kunde man utan desto vidare krumbukter ha beslutit om man skall, eller inte skall, föreslå en överflyttning till Nykarleby.
Men man valde att inte göra det. Motivet var att alla trots allt inte hade möjlighet att vara med och bestämma.
Man gjorde inte heller det som kunde ha legat nära till hands, att ordna en namninsamling för överflyttning och se hur många som kom med. Motivet mot detta var att en namninsamlare påverkar folk för mycket. (Det är ju ändå grannen som samlar in namnen och man skall leva med honom i fortsättningen också…)
Alltså blev det en omröstningsprocedur där folk röstar hemligt ja eller nej. Röstningen sker 8.11, men dessutom finns det möjlighet att förhandsrösta och t.o.m. poströsta med tanke på att det finns några som studerar på annan ort.
Självfallet kan byarådet inte fylla samma krav på kontroller och säkringar som en officiell folkomröstning skulle förutsätta. Men det råder knappast några tvivel om att omröstningen ändå blir rättvis och hemlig.

Vad är då så märkvärdigt med att Österby byaråd anordnar en ”fattigmans folkomröstning”?

Jo det är respekten för demokratin.
I en tid då beslutsfattare på högre nivå sällan funderar på demokratin är österbyborna angelägna om att allas röst skall höras lika och att ingen skall komma till att påverka otillbörligt.
KSSR-processen har rasat i bygderna de senaste åren, men ingen har motsatt sig eller talat för en sammanslagning därför att den är mer eller mindre demokratisk. Svenska studiecentralen gjorde en handbok kring hur man bedömer demokratikonsekvenser men få beslutsfattare har tagit frågan på allvar och demokratin har aldrig lyfts fram som en faktor att beakta vid sidan av t.ex. morotspengar och vårdeffektivitet. (Föreningar som diskuterat kommunfrågan har dock använt demokratikonsekvenshandboken.)
Ser man på hur EU och nationella regeringar agerar när ett folk röstar ”fel” så blir man inte heller övertygad om den demokratiska viljan. Man bortförklarar resultatet med att det nog egentligen okunskap och så tar man om omröstningen tills man får ”rätt” resultat.

Att man på lokal nivå är mån om demokratin är ett hopp för framtiden. Det är ett tecken på att det trots allt finns folk som bryr sig. Och i framtiden kan den lokala demokratikänslan också bli en grund för sammanhållning och utveckling. En by som jobbar demokratiskt är också en stark by. Det är en by som kan ta ansvar för sin utveckling i en tid då kommunen försvinner långt bort i fjärran och de nationella besluten sakta men säkert flyttar längre bort, till Bryssel och globala organisationer.

Jag skulle hoppas att Österby bara är en liten början på en demokratiseringsprocess. Och att också andra byar vågar följa efter.

Finns Oravais?

Bilden från Oravais slagfällt 2008 - 200 år efter slaget.

I vilken mening ”finns” en ort?

Frågan låter kanske överdrivet filosofisk men svaret på den har helt praktiska konsekvenser. Och frågan kommer självmant upp vid de nu pågående kommunsammanslagningarna.

Beslut om samgång mellan Oravais och Vörå-Maxmo verkar vara nära förestående och kan tjäna som illustration. Många såväl politiker som ”vanligt folk” verkar vara angelägna om att ”Oravais” inte bör ”försvinna” i och med samgången. Vad kan dylika uttalanden möjligen betyda?

Det handlar knappast om själva platsen i fysisk betydelse. Landmassorna rör ju inte på sig i enlighet med kommunala gränsjusteringar. Det måste handla om människorna och vårt sätt att samverka och se på oss själva. Jag tror att den centrala frågan är: vilka är ”vi” i förhållande till ”de övriga”. Man kan också kalla detta identitet.

På ett sätt försvinner Oravais när (eller borde man politiskt korrekt skriva OM?) kommunen Oravais blir en del av Stor-Vörå så finns inte Oravais mer i kommunal betydelse. Det betyder att ”vi” som bor i området Oravais inte längre röstar fram ett fullmäktige som skall ta hand om ”våra” angelägenheter. Det kommer inte att finnas någon socialnämnd som har i uppdrag att sköta vårt välbefinnande. Det kommer inte att finnas tjänstemän som har i uppdrag att arbeta för Oravais-områdets bästa osv.
I stället kommer samma funktioner att finnas för Stor-Vörå där en del av befolkningen kommer att bo i Oravaisområdet. Trots att någon del av förvaltningen säkert stannar kvar i Oravais f.d. kommungård så kommer de att ha ansvar för Stor-Vörå. Fullmäktigeordförande (fast han t.o.m. skulle råka bo i Oravais) kommer att representera Stor-Vörå, inte Oravais.
I denhär meningen så försvinner Oravais. Kommunen försvinner, det är det beslutet innebär, när (om) det kommer.

Om vi håller fast vid den rimliga utgångspunkten att det handlar om hur vi människor samverkar och ser på oss själva som ett ”vi”; var sker då denna samverkan i Oravais? Det verkar ju nu finnas en stark opinion för icke-försvinnande. Och strukturen för samverkan finns ju inte längre inom den offentliga sektorn.
Enda möjliga svaret är att Oravais lever vidare inom den tredje sektorn d.v.s. genom föreningarna. Oravais historiska förening, idrottsföreningen, ungdomsföreningarna, teatern osv. kommer att vara det Oravais, det ”vi”, som finns kvar.

Jag kan inte låta bli att tänka på ett litet slappt men närmast profetiskt uttalande som Svenska folkskolans vänners kanslichef Christoffer Grönholm en gång fällde: Staten försvinner (han tänkte kanske på EU- medlemskapet), kommunen försvinner, men den tredje sektorn består.

Om det nu är så att ”Oravais” i realiteten kommer att betyda de föreningar som samlar oravaisborna; då bör de stärkas! Om man tar uttalandena på alvar så måste det nästan bli slutsatsen. Frågan är då hur detta skall göras.

Oravais är bara ett av många liknande exempel runt om i landet. Alla sammanslagna kommuner står inför samma frågeställning. Denhär frågan har också en klar landsbygdspolitisk dimension, det är ofta de mindre kommunerna i periferin som har orsak att fundera på sin identitet och i praktiken på sina gemensamma angelägenheter i form av t.ex. service.
Detta har beaktats i det nyligen färdigställda landsbygdspolitiska helhetsprogrammet. Där talar man om att byn, lokalsamhället, bör få en starkare roll. Man föreslår t.ex. bya- eller hembygdsråd som skulle få en status i förhållande till kommunen. Kommunerna kan i allt mindre utsträckning betrakta som lokala enheter, de får en mera regional karaktär. Det måste skapas en ny lokal nivå. Men det betyder inte att man skall göra byarna till kvasikommuner. De skall också i fortsättningen finnas inom den tredje sektorn – inte den offentliga. Det är huvudbudskapet i såväl helhetsprogrammet som regeringens landsbygdspolitiska redogörelse.
För att åstadkomma det här, men i huvudsak för att aktivera landsbygdsutvecklingen i kommunerna, rekommenderar regeringen kommunala landsbygdsplaner.

I Oravais har landsbygdsnämnden beslutat att ordna ett seminarium kring landsbygdsplaner den 10.11. Alla Oravaisbor är välkomna men seminariet riktar sig också till människor från andra kommuner som är intresserade av nytänkande inom landsbygdsutvecklingen.
Jag hoppas att den offentliga debatten i Oravais och Vörå-Maxmo inte hänger upp sig på de patetiska namn eller kommunvapen frågorna. Det finns faktiskt mycket viktigare saker att prata om.

Med detta sagt så vill jag ändå konstatera att det finns andra möjligheter. Lokala initiativ och folkomröstningar är redskap som används för liknande situationer i t.ex. Oregon, USA. Det kunde också vara ett alternativ i Finland. Ett alternativ som samtidigt skulle stärka vår demokrati.

Neutralitet eller utveckling?

Jag har ett antal gånger roat och kanske litet oroat åhörare genom att jämföra utvecklare och förvaltare (myndigheter). Bilden jag brukar visa ser ut såhär:
(University of Oregon 21.1.09)
Bilden är kanske litet provokatorisk men egentligen är båda gruppena behövliga och bra.
Det är också bra att förstå att det faktiskt är två grupper, men att det är i de osäkra gråzonerna mellan polerna som resultat uppnås.

På den landsbygdspolitiska samarbetsgruppens (YTR) möte i Helsingfors tangerades frågan om opartiskhet och neutralitet på ett litet oreflekterat sätt. Det kunde vara värt att ta sig en ordentlig funderare över var YTR står. Var är man neutral och var är man partisk.
Neutral i alla lägen kan man inte vara. Man måste nog utgå från att YTR ser partiskt på all utveckling: Man är för landsbygden.
Om man inte gör den markeringen så hamnar man in i en absurd diskussion. Kan t.ex. social och hälsovårdsministeriet vara för hälsa?
Samtidigt är det också klart att en grupp av YTRs karaktär i vissa lägen skall vara obrottsligt neutral.
Det viktiga är alltså att man skickligt definierar var man är partisk och var man är neutral. Inte för att man någonsin kan få en heltäckande och evig definition utan för att debatten om det är viktig.

Jag minns den gamla goda tiden när Kekkonen definierade Finlands neutralitet. Finland är neutralt men när det gäller krig eller fred är Finland för fred.
(Det uttalandet har kanske inte så mycket att göra med denhär diskussionen - men jag kom ihåg det....)

Kärnkraft eller bioenergi - antingen - eller!

Kärnkraftsfrågan har igen kommit upp på den politiska agendan. Ur landsbygdssynvinkel är frågan om satsning på kärnkraften synnerligen viktig.
Historiskt sätt tenderar nämligen ETT energisystem att ta överhanden. Att köra en både - och strategi är med andra ord inte riktigt trovärdigt. Man bör alltså bestämma sig för om det är kärnkraft eller alternativa energikällor som prioriteras.
Det är inte svårt att se att den historiska lärdomen är värd att ta vara på. Finansministern har nyligen argumenterat för att alla tre ansökningar om tillstånd att bygga mera kärnkraft går ut på att om det blir för mycket energi så kan Finland börja exportera. (!)
Tror någon att Finland kommer att satsa seriöst på bioenergi och vindkraft samtidigt som vi har för mycket energi?
Med en dylik kärnkraftspolitik försvinner den möjlighet som bioenergin utgör för landsbygden.
Nej till kärnkraft! Ja till landsbygd!
Här ser jag bara en motsättning; tes och antites, utan möjlighet till syntes.

Vad är lokalsamhälle? Vad är dialektik ?

Man bör väl på något sätt definiera det man talar om. Ord kan förstås så olika men om man kopplar ihop ett ord med andra ord, helst ord från vår vardag, så ökar möjligheten till förståelse.

LOKALSAMHÄLLET har jag varit tvungen att definiera av praktiska orsaker redan 1996. Det har jag gjort genom att bolla frågan vidare:

Lokalsamhället är det geografiska område där människorna har bestämt sig för att arbeta tillsammans för en gemensam utveckling.

Denna definition fungerar utmärkt i alla de sammanhang där det finns ett verkligt behov av att avgränsa ett lokalsamhälle. Att byråkrater och folk "ovanifrån" inte får ut så mycket spelar ingen roll. Det som betyder något är att de människor som verkligen vill göra något förstår idén.

DIALEKTIK är avsevärt svårare. Jag skall inte på riktigt försöka. Men som ledtråd kan jag säga att det bygger på Hegels tankar om en triad tes-antites-syntes, ut tolkat som motsatstänkande av Janken Myrdal.
En annan ledtråd får bli mina påståenden om dialektik på basen av mina funderingar kring landsbygdsutveckling i Oregon.

Dialektiken ökar förståelsen av det mänskliga samhället, kulturen och utvecklingen, hjälper oss att se nya perspektiv och omfatta paradoxer.

Dialektikens styrka ligger inte i att ge en modell utan i att inspirera till att ifrågasätta modeller.

Dialektikens springande punkt är motsättningen, det dialektiska ögat ser tes - antites(negation) - negationens negation osv. i en mångdimensionell vågrörelse eller som ett kaos-mönster

Motsättningar finns mellan aspekter hos verkliga fenomen, inte mellan fenomenen som helhet. Tes och antites är alltså adjektiv.

Konflikten är ett specialfall av motsättning, dialektiken kan användas till att förstå konfliktens olika aspekter.

Kommentarer mottages med tacksamhet!

Folkomröstningar för demokrati

Alla som följer med hur demokratin utvecklas i vårt land borde känna oro. För det första för att röstningsprocenten sjunker, för det andra för att alternativen i politiken är så suddiga. Inför senaste kommunalval tentades en rad aktiva politiker på partiprogram. Radioreportern plockade ut politiska ställningstaganden och frågade vems valprogram de var hämtade ur. Resultatet var bedrövligt. Politikerna kände ofta inte igen varken sina egna och sina motståndares floskler. På basen av dessa program skall vi väljare sedan rösta fram beslutsfattare som förverkligar folkviljan.

Vad är demokrati?
Jag tror att de flesta människor litet slentrianmässigt skulle tala om allmänna och fria val när den frågan ställs. Men borde man inte gå litet djupare än så? Borde man inte se valen mera som ett medel för att förverkliga demokrati, inte som målet? Är inte demokrati egentligen att medborgarna kan påverka samhället man lever i så mycket och så jämlikt som möjligt? (Självfallet bör också andra faktorer finnas med i ett gott demokratiskt system t.ex. minoritetsskydd, yttrandefrihet, fri press osv.)
Om man ser på demokrati på det här viset så blir personvalen en omistlig men samtidigt otillräcklig del av demokratin.

Jag har inte haft speciellt höga tankar om den amerikanska demokratin.
Under vintern hade jag dock möjlighet att närmare studera hur den fungerar på nära håll i Oregon. Och jag blev imponerad.
Det som slog mig med häpnad var framförallt den lokala demokratin och folkomröstningarna. Låt mig ta ett exempel från Halfway i nordöstra Oregon.
Där finns en hälsostation som är indragningshotad. En grupp människor började då samla in namn för att skapa ett skattedistrikt speciellt för att finansiera hälsostationen. När de hade fått ihop nödigt antal namn ledde det automatiskt till att en folkomröstning anordnades. (Inga valda organ kunde komma emellan och stoppa den.) Om resultatet skulle ha blivit ja (det blev nej med 6 rösters marginal) så skulle beslutet ha varit bindande. Det skulle alltså inte ha blivit ett gott råd till beslutsfattarna utan direkt trätt i kraft.
Systemet har ett uppfriskande drag av öppenhet och raka besked. Röstar man ja så höjs skatterna med så och så mycket och man får den service man betalar skatt för.
Systemet är naturligtvis inte utan brister. Man kan t.ex. fråga sig hur effektiv förvaltningen som helhet blir på det här sättet.
Men en mer genomskinlig och direkt demokrati har jag svårt att tänka mig.
Röstningsprocenten är över lag låg i USA, sådär 50% - också i Halfway, Oregon. Men när denhär röstningen genomfördes (i samband med primärvalen våren 2008) så steg röstningsprocenten i distriktet till 75%.

På delstatsnivå, framförallt i Kalifornien, har dock folkomröstningarna drabbats av samma ”kommersialisering” som den övriga politiken i USA. Det skall till stora pengar för att vara med och leka. Det har uppstått ett skrå av företag som sysslar med att samla in namn för folkomröstningar osv. Man kan med fog kritisera folkomröstningarna ur demokratisk synvinkel på den nivån.
Å andra sidan kan man - om vi håller oss till Kalifornien - också fråga sig om valet av Arnold Schwarzenegger till guvernör var ett resultat av att folk ville ha den politik han står för eller ev. något annat.
Systemet i Oregon innehåller två centrala element; rätten för vem som helst att ta initiativ till folkomröstning och att folkomröstningarna är bindande.
Min uppfattning är att det fungerar ypperligt ur demokratisk synvinkel på lokal nivå.

Frågan jag ställer mig är om det inte skulle fungera bra också i Finland. Vi har ett annat samhällsskick, en annan administration och en annan kultur så någon direkt kopiering kan man inte tänka sig. Men jag är övertygad om att man kunde skapa ett folkomröstningssystem som passar Finland också.

Jag är glad att Peter Ehrström startat debatten i Vasabladet (27.7). Den kommer att fortsättas genom en pamflett från den finlandssvenska tankesmedjan Lokus och genom ett diskussionstillfälle i Vasa den första oktober.

Jag tror att debatten om folkomröstningar kommer att visa vad medborgare och beslutsfattare egentligen tycker om demokrati. Det är nämligen svårt att hitta argument mot folkomröstningar som inte samtidigt är argument mot demokratin som sådan.

Peter Backa

Bryssel: Land och stad

DG region ordnade den 2/7 ett seminarium om land-stad samverkan. Ett 70 tal forskare, tjänstemän och utvecklare funderade en dag på problematiken ur kohesions synvinkel.
Man måste konstatera att det är svårt att få grepp om frågan. Land stad dynamiken är komplex. Ibland funderar man om det verkligen är värt tankemödan att försöka särskilja den här motsättningen ur alla de processer man kan studera. Men samtidigt är växelverkan land stad en av de stora processerna i samhället, en process som kraftigt påverkar det mesta av regional utveckling.
Det finns ett klart behov av att operationalisera. Under seminariet föreslogs att ett nytt, fjärde, seminarium skulle ordnas med fokus på praktik. Det skulle vara viktigt, förutsatt att man kommer vidare i konkretiseringen.
Det känns trösterikt att veta att man inte är den enda som har litet svårt att riktigt förstå vad det där land-stad egentligen handlar om.

Programförklaring

Den här bloggen är till för att sprida information om vad som händer inom landsbygdsutveckling och när det gäller lokalsamhällsfrågor.
Men ur mitt eget perspektiv, här och nu.
Jag strävar till att vara aktuell och litet spetsig men också att ge information om sånt som är på gång.
Jag kommer inte att blogga jämt, bara när jag vill säga något.