One-stop... i Pensala

Midsommarfirande (Bilden från Pensala.fi)

Inspirerade av arbetssättet i Oregon ordnade Pensala byaråd och Svenska temagruppen inom landsbygdsutvecklingen ett utvecklingsseminarium 12/9 i Pensala, enligt One-stop-meeting-modellen.
Vi bjöd in de aktörer som vi ansåg vara centrala för våra utvecklingsmöjligheter. Nästan alla kom. På plats var alltså Österbottens förbund, ELY-centralen, LEADER-gruppen och Näringslivscentralen Concordia vilka representerade regionala offentliga myndigheter. De lokala myndigheterna var i detta fall två Nykarleby stad och Vörå kommun eftersom byn är delad. Företagsvärlden representerades av Mirka, Österbottens företagare, Botnia Vind och Pro Agria. Tredje sektorns aktörer på plats var Svenska kulturfonden och Svenska studiecentralen. Seminariet leddes av riksdagsman Mats Nylund.
Byn hade 16 personer på plats, de företrädde de lokala föreningarna i huvudsak.
Deltagarna i seminariet var nästan exakt de som vi önskat oss när vi planerade seminariet.
Processen inleddes med välkomsthälsning och öppningsanföranden, efter det presenterades byn, dess problem och möjligheter, därefter inleddes diskussionen. Frågorna som byn förberett fungerade som en föredragningslista för mötet:

1. Med er erfarenhet av olika typer av utvecklingsarbete: Vad ser ni för styrkor, möjligheter, svagheter och hot i Pensala? Vad kunde ni mot bakgrunden av det speciellt hjälpa till med?

2. Hur kan energiproduktion bli en del av byns vardag?
- i Pensala finns ett av regionens bästa vindkraftsområden, råvaror för värme- och biogasproduktion. Hur tar vi bäst tillvara denna potential?

3. En stor del av pensionärerna vill bo kvar på landsbygden.
Hur ska närservice ordnas åt äldre utan körkort?

4. I Pensala finns långa traditioner av att producera mat. I dagsläget går nästan alla produkter som råvaror till industrin och försvinner i mängden.
Hur gör vi Pensala till områdets närmatsskafferi?

5. Näringsstrukturen är ensidig i byn
Hur kan ni sporra nya och befintliga företag inom
-konst och kultur
-serviceföretag
-underleverantörer till industrin
-bolags-bolag inom servicesektorn?

6. Nästan alla naturliga mötesplatser inom byn har dragits in eller upphört, till exempel: butik, bank, skola, postkontor, café, mejeri och kvarn.
Vi behöver ett kulturcafé, en naturlig samlingsplats för byborna i alla åldersgrupper.
Hur kan ni hjälpa oss med den saken?

Diskussionen var synnerligen givande. De olika inbjudna aktörerna kom med många goda förslag till strategier och praktiska åtgärder. (En rapport om själva innehållet i diskussionen kommer att publiceras senare.)
Några konkreta slutsatser drogs inte under seminariet men det upplevdes av byborna som ett startskott för många konkreta projekt. Processen fortsätter.
Sammantaget kan man säga att metoden fungerade utmärkt. Hur metoden kan användas i fortsättningen bör övervägas.
Metoden kan sägas tillhöra en samhällssyn som speglas i det som kallas Place Based Policy. Mera om detta i andra sammanhang.

One-Stop-Meeting

Infrastructure Finance Authority I Oregon har i decennier använt sig av en metod som de kallar One-Stop-Meeting. Denna myndighet organiserar den här verksamheten i Oregon. En dag varje månad är reserverad för One-stop-meeting. Alla relevanta finansieringsmyndigheter avsätter därmed en halv dag (mötena tar ca en och en halv timme) för processen. Mötena hålls ofta i Salem, huvudstaden i Oregon, men allt som oftast söker man sig ut till det lokalsamhälle det gäller. Något direkt motsvarande verkar inte finnas på annat håll men metoden har väckt intresse på nationell nivå.
Vad är One-Stop-Meeting?
Enkelt uttryckt handlar det om att koordinera finansieringen för lokala projekt och lokal utveckling. De projekt som man tar sig an ”lever” fortfarande. Man försöker hitta nya lösningar och utvägar för lokalsamhället. Bakom metoden finns ett tänkande som ser till lokalsamhället, inte bara till förverkligandet av enskilda program; metoden påminner därmed om Oregon Solutions sätta att arbeta. (Se det tidigare inlägget.)
Processen fungerar så att någon lokal aktör tar kontakt och föreslår ett One-stop-meeting. Lokalsamhället kan då ha ett mer eller mindre fastslaget mål och en beräkning av kostnaderna att nå det. Det finns dock regionala koordinatorer som hjälper till med att skapa en relevant plan, om så behövs. (Ibland kan det hända att koordinatorn t.o.m. är initiativtagare till one-stop-meeting, inte lokalsamhället.)
Oftast handlar det om vatten eller avlopp, men det kan också handla om att bygga t.ex. ett bibliotek.
Mötet börjar med att lokalsamhället presenterar sina mål och hur de skulle vilja ha dem lösta. De olika myndigheterna beskriver då hur de skulle kunna vara med och stöda, i bland med bidrag men ofta med lån. Man skriver ner de olika ”buden” på OH och lokalsamhället har då möjlighet att välja vilket alternativ som passar dem bäst. Lösningen kan vara att ett program tar hand om hela projektet, men det kan också betyda att flera program tillsammans tar ansvaret.
Under förberedelseprocessen kan det hända att lokalsamhällets ursprungliga målsättningar ändras. Också under själva mötet kan det hända att någon myndighet kommer med vägande argument för ett annat sätt att lösa problemet, och då kan mötet gå in för det.
Överlag är man mycket nöjd med systemet. Alternativet skulle vara att lokalsamhället gick runt till alla myndigheter och hörde sig för om möjligheter att få stöd eller lån. Detta är mindre effektivt än ett one-stop-meeting. Någon teoretisk bakgrund finns självfallet inte. Det är en enkel metod som vuxit fram ut praxis.
Ett problem kan vara att myndigheter inte är så vana att presentera sina program för varandra, det finns kanske en viss konkurrens. Men samtidigt gör detta att myndigheterna också i andra sammanhang har lättare att samverka, man vet mera om vad de andra sysslar med och man har ett sorts nätverk på basen av mötena.
Oregon är inte speciellt likt Finland men det verkar onekligen som om vi kunde ha nytta av att använda den här metoden – åtminstone i experimentsyfte.
Källor: Intervju med Jeremy McVeety,Public Finance Officer,Infrastructure Finance Authority (http://www.orinfrastructure.org/)

Oregon Solutions - integrerad problemlösning för lokalsamhällen

John Kitzhaber, guvernör i Oregon

Guvernören (eller guvernörens kansli, ungefär det samma som delstatsregeringen) skapade 2001 en organisation som kallas Oregon Solutions. En orsak var att man ville skapa ett organ som tvärsektoriellt och genom att sammanföra olika nivåer, bättre skulle kunna hjälpa samhällen som upplevde någon form av kris eller som hade outnyttjade möjligheter.
Oregon Solutions är tydligt en del av delstatsförvaltningen, av praktiska och taktiska orsaker har man sitt kansli i Portland state university som är en neutralare bas än guvernörens kansli. Man skall inte blanda sig i ”policy”, det är politikernas och förvaltningens sak. Oregon Solutions är en liten byrå. Den har i detta nu 2 heltidsanställda och 4 deltidsanställda. I medeltal driver byrån ca sex projekt samtidigt. En orsak till detta är att de olika myndigheterna inte har möjligheter att satsa för mycket tid på olika projekt. Byrån finansieras av delstaten men projekten söker också bidrag av olika fonder och man förväntar sig att lokalsamhället skall sätta in ca hälften av projektets kostnader. Projekten finns ofta i städer men också på landsbygden ibland.
Alla beslut om projekten fattas av guvernören och de olika sektormyndigheterna under honom. Det finns en bred styrgrupp som också har med privata och frivilliga intressen, men deras roll är mer rådgivande.
De kriser som man jobbar med kan vara uppbyggnad efter t.ex. en översvämning men också att något område har en dålig boende miljö eller sociala problem.
Oregon Solutions jobbar enligt samma mall med de flesta av sina projekt.
1. Initiativet skall komma från lokalsamhället. Det är oftast någon organisation eller specialgrupp som vill få till stånd ett projekt, det kan vara t.ex. köpmännen eller husägarna.
2. För att Oregon Solutions skall ta sig an projektet krävs dock att det lokalt kan påvisas ett brett intresse för saken.
3. Om Oregon Solution tycker det verkar vara ett bra projekt så gör man under två månader en utredning. Man intervjuar olika organisationer och medborgare i lokalsamhället och i praktiken uppstår en projektplan under processen. Man gör fler utredningar än det blir projekt. En del utredningar leder t.ex. till att man säger att det behövs t.ex. en lagändring och inte ett projekt.
4. Guvernören har sista ordet i om det skall bli ett projekt men de olika sektorledarna i guvernörens kansli har i praktiken vetorätt.
5. Guvernören tillsätter en opartisk moderator för processen, gärna från lokalplanet men inte någon med eget intresse i saken.
6. Oregon Solutions tillsätter ett projektteam med representation för organisationer som har något att tillföra projektet, det kan vara federala myndigheter, delstatliga organ eller program, lokala myndigheter, företag och frivilliga organisationer eller fonder.
7. Projektteamet skapar en ”action plan” som manifesteras i att de deltagande undertecknar ett avtal om vad de kommer att bidra med för att processen skall vara framgångsrik. Avtalet innehåller också tidtabell.
8. Efter ett halvår återkommer Oregon Solution och kollar upp om avtalet följts, om något har blivit liggande ändrar man på avtalet, t.ex. tidtabellen eller byter ut någon aktör så att processen skall löpa till slut.
9. Efter detta har Oregon Solutions gjort sitt.

Vad jag kan förstå så har Oregon Solutions ett gott rykte om sig att få saker att hända.

Några reflektioner:
Den strukturella bakgrunden till att Oregon Solutions uppkom verkar vara den samma som bakom politikprogrammen i Finland. Man har insett att en del problem behöver lösas genom samverkan mellan olika nivåer och olika sektorer. (Den första tanken var tydligen att bättre koordinera främst guvernörens kanslis sektororganisationer.)
Oregon Solutions är klart underställt delstatsförvaltningen.
Verksamhetsprincipen bygger på ett tänkande som kan hänföras till Place Based Policy i och med att man inte bara utgår från sektoröverskridande (som våra politikprogram) utan dessutom utgår från enskilda lokalsamhällen. Tanken är att varje lokalsamhälle är olikt och att åtgärderna måste skräddarsys. Denna tanke är inte rotad i Finland men den börjar gro i EU, åtminstone på det verbala planet.



Kim Travis från Oregon Solutions i samtal med doktor Maurizio Valerio från Rural Development Initiativs

Halfway City Council

Vid första påseendet kan man tycka att småstaden Halfway kan jämföras med en pytteliten kommun i Finland. De väljer "politiskt" "kommunalfullmäktige", ja t.o.m. borgmästare. De har sin "kommungård", de sköter de kommunaltekniska jobben.
Men skenet bedrar.
Senaste Council-möte gav många exempel på skillnader. En kulturell/politisk skillnad är att mötet inleds med att alla stiger upp, vänder sig mot flaggan, sätter handen på bröstet och läser i kör upp Pledge of Allegiance. Ceremonin påminner mycket om kyrkans trosbekännelse, men det man svär trohet till är flaggan och nationen "under Gud". Så har man gjort sedan 1942 vid offentliga förrättningar i USA. Det skulle vara intressant att spekulera litet i den sociologiska och politiska bakgrunden till den här ceremonin, den verkar inte heller vara ifrågasatt i någon större omfattning.

När mötet kommer i gång framkommer en del belysande detaljer. Mötet behandlar formellt utgifter på ibland bara några 10-tal dollar. Halfway är också mycket klämd mellan statliga myndigheter som ställer krav som kostar och betalningsförmågan och -viljan hos den åderstinga och inte särskilt rika befolkningen i staden. Dessutom har befolkningen minskat, från 355 till 288, under de senaste åren. Det betyder att inkomsterna från vatten och avlopp samt fastighetsskatten (de huvudsakliga inkomsterna) också har minskat med sådär 20%.
Mötesförhandlingarna sköttes efter ett mycket formellt mönster. Inför varje beslut tillfrågades alla sex "counciliers" om sin åsikt; ja eller nej, till det förslag som någon lagt under diskussionen. Diskussionen flöt dock fritt inför besluten.

Exemplet Halfway illustrerar hur svårt det är att jämföra t.ex. landsbygdsutveckling i olika länder. Halfway är trots allt det närmaste man kommer en finländsk kommun. Men hur påverkar det t.ex. förutsättningarna för föreningslivet på en ort där "kommunen" ser ut såhär? Och när den nationella politiken är så annorlunda?
Man brukar säga att man inte skall uppfinna hjulet på nytt. Men man får nog tänka sig att bygga om de "hjul" man har i Halfway ordentligt för att de skall fungera på den finländska landsbygden.
Det som dock är facinerande är att man ser att man kan göra på så många olika sätt, inte bara det som vi i Finland råkat välja.


Mötet hade en litet speciell punkt också: en nu Counslier svors in.

Town Hall Meeting i Baker City

Alexis de Tocqueville

Jag föll naturligtvis för frestelsen när jag läste i lokala bladet (Hells Canyon Journal) att U.S. Senator Ron Wyden skulle hålla ett Town Hall Meeting i den närbelägna staden Baker. Att en dylik tillställning var så lockande beror på Alexis de Tocqueville. Han besökte Amerika 1831, blev entusiastisk över den amerikanska demokratin och skrev en bok, Om demokratin i Amerika, som blev något av en klassiker. Bl.a. tar han upp Town Hall Meeting som ett redskap för demokrati.
Jag blev en aning besviken. Åtminstone det här mötet var inte så speciellt. Senator Wyden var för all del charmerande men mycket av det som skedde kunde ha hänt på vilket politiskt möte som helst i Finland.
Senatorn framhöll dock att dylika möten är en del av demokratin. Man kan kalla det deliberativ demokratin, till den delen fyllde mötet en demokratisk funktion. Men mötet hade ingen makt. Allt hängde på om senatorn förde åsikterna vidare.
Men några intressanta skillnader fanns dock. Senatorn höll inget anförande. Han bara bad om att folk skulle framföra frågor. Och det gjorde de drygt 50 mötesdeltagarna i City Hall.
Frågorna rörde sig mellan stora politiska frågor som världshandeln och individuella frågor som damen som hade problem med socialen. Frågorna var överlag mer personliga än vad de oftast är i Finland. Senatorn var också snabb att lova åtgärder: Han skulle ringa den eller den, ta upp saken i det eller det utskottet, eller han hänvisade till att han redan gjort ett lagförslag i saken.
En fråga stack ut litet. En herre undrade vad han tänker göra åt att kineserna håller på och bygger tre städer i USA. "Det är ett kommunistiskt hot" menade mannen. Senatorn förklarade att utländska investeringar kan vara både bra och dåliga men undrade om kineserna faktiskt köpt upp de stora områden som behövs för att bygga städer. Mannen kunde inte säga men hänvisade till nätet...
Det som förbluffade mig var den rädsla som verkade driva frågeställaren. Han var klart skrämd av kommunismen. I detta nådens år 2011, i USA av alla ställen!

Senator Ron Wyden i Baker

Efter mötet gav jag senatorn en broschyr om YTR och sa att vi är litet stolta över vår landsbygdspolitik i Finland. Han lovad läsa.

Om att måla in sig i ett hörn...

Det finns många om budet när det gäller att förklara varför riksdagsvalet gick som det gick. Det finns många infallsvinklar och många intressanta uppslag men jag tycker alltför mycket kretsar kring ganska små och slumpmässiga förklaringar. Jag är beredd att tro på det som bl.a. en del ledarskribenter har framfört; det handlar om att vi har haft en koncensuspolitik som ökat inkomstklyftorna och lämnat många svaga i sticket. Och så kom det ett alternativ.
Om man vill säga det med andra ord kan man hänvisa till Johannes Kananens doktorsavhandling. Han säger att vi sedan 80-talet har prioriterat ner välfärdssamhällestanken till förmån för ökad konkurrenskraft. Genom att skärpa kraven och dra ner socialbidrag och arbetslöshetsskydd har man tvingat folk att ta arbeten de inte vill ha och i värsta fall inte på lång sikt ens kan livnära sig på. På det viset får man också arbetskraft för servicesektorn, en tillväxtsektor som klarar sig i den globala ekonomin. Den solidariska lönepolitiken och tryggheten har fått stryka på foten. Det finns många vardagliga observationer som stöder Kananens slutsatser. Skattesänkningarna, snuttifieringen av arbetslivet, debatten om att få ut de studerande i arbetslivet snabbare, höjningen av pensionsåldern osv. Resultaten syns också, ökad fattigdom och därmed längre brödköer. Kyrkan har kommit med förslag om åtgärder inför skrivarbetet med regeringsprogrammet. Väljarna har röstat på Sannfinländarnas lockande löften om att i princip vrida klockan tillbaka, kryddat med litet rasistiska inslag och svenskfientlighet.
Vi kan troligen inte vrida klockan tillbaka. Men det finns nog ändå politiskt spelrum om man vill. Det hävdar också Kananen genom att visa på att man i Sverige varit försiktigare med att hyvla ner välfärdssamhället. Det här skulle betyda att det all globalisering till trots finns utrymme för en reell politisk dragkamp mellan välfärdssamhällets och konkurrenskraftssamhällets paradigm. Tyvärr verkar spelrummet inte vara så stort, vi har en globaliserad värld som ställer hårda krav på ekonomin. Jag tror alltså att vi inte kommer att kunna bli så mycket jämlikare och rättvisare, hur vi än försöker.
Om den slutsatsen är riktig så håller vi i Finland dessutom på att begå ett historiskt misstag.
Samtidigt som man i Finland har sänkt skatter så har man strävat till att brädda skattebasen, d.v.s. man vill hitta fler att beskatta. Svart och grå ekonomi skall man naturligtvis gå åt, men man ger sig också steg för steg in på den tredje sektorn. Man hör allt oftare om hur små fattiga föreningar sätts under skattebjörnens lupp, föreningar som inte arbetar för vinstsyfte och vars största resurs är frivilligarbete. (Ironiskt nog firar vi i år frivilligarbetets år.) När det här kombineras med strängare konkurrensregler kommer tredje sektorn i kläm.
I t.ex. USA har den tredje sektorn mycket bättre möjligheter att skaffa resurser. Det finns mycket välgörenhet. Man kan med fog kritisera det systemet bl.a. för att det är orättvist och slår ut slumpmässigt. Välfärdssamhällets heltäckande skyddsnät är mycket bättre. Det är lätt att hålla med om kritiken. Men i Finland verkar vi vara på väg bort från välfärdssamhället samtidigt som vi stryper tredje sektorn mellan konkurrensregler och skatter.
Om vi inte kan skapa ett samhälle som tar hand om de svaga på ett gott sätt, borde vi inte då åtminstone skapa incitament för de starka att frivilligt stöda de svaga?
Peter Backa

Tvingad till nyttighet

Under långa tider har människan varit tvingad att arbeta för sin överlevnad. Stora delar av befolkningen har varit jordbrukare. När industrialismen kom och jordbruket rationaliserades upphörde det tvånget, en förhållandevis liten del av befolkningen kunde sköta försörjningen. Detta var ännu inte nog för att människornas frihet skulle öka. Fortfarande var det ett fåtal som levde i lyx och överflöd medan resten levde på gränsen till misär. Men så kom den allmänna skolgången. Människorna fick de intellektuella redskap som behövdes för att se sin situation och sina möjligheter. Efter det följde politiska reformer som ökade inflytandet för gemene man. Den nordiska välfärdsstaten infördes. Friheten hade ökat.
Detta är en mycket förenklad sammanfattning av Johannes Kananens doktorsavhandling, som beskriver utvecklingen i Danmark, Finland och Sverige. (Modern Societal Impulses and their Nordic Manifestations)
Men historien slutar inte där.
Någon gång under 80-talet kom globaliseringen in och med den började den nordiska modellen monteras ner till förmån för en annan modell som Kananen kallar ”den konkurrenskraftiga staten”. Den modellen kan också kallas nyliberal. Enligt Kananes tolkning (och många andras, t.ex. sociologen Larry Busch) började man bedriva en politik som hade som mål att få folk att bete sig som marknaden krävde. Man skapade kontrollmekanismer, framförallt när det gäller arbetslöshetsskydd och socialskydd, som skulle garantera tillgången på arbetskraft. Resultatet är att friheten, jämfört med välfärdsstaten, minskade.
Kananens bevisföring verkar övertygande. Frågan är naturligtvis vilka val en stat har i en globaliserad ekonomi. Intressant är dock att Kananen säger att Sverige behöll ett större utrymme för välfärd än t.ex. Finland.
När jag ser på samhället med Kananens ram som bas tycker jag mig märka många andra kontrollmekanismer som vittnar om samma prioritering: hellre konkurrenskraftigt land än valfrihet för medborgarna. I pågående valdebatt talas t.ex. om vikten av att de studerande kommer snabbare ut på arbetsmarknaden och blir ”nyttiga”. Vart har omsorgen om den mänskliga tillväxten tagit vägen? Var finns t.ex. Humboldts och Alkios bildningsideal? Samtidigt säger man att vi gamla måste arbeta längre. Vart försvann friheten till ett aktivt pensionärsliv om man måste jobba tills man är för skröplig för att fortsätta? Parallellt med det här reformerar man bl.a. kommunförvaltningen, det skall vara större och effektivare kommuner, det skall vara servicesedlar som förvandlar den offentliga servicen till en konkurrensutsatt nyttighet, inte till något som ”vi” kommer överens om hur vi skall ordna. Vart tog försvaret av demokratin vägen?
I välfärdsstaten strävade man också efter jämlikhet. Det är inte mera på modet. Inkomstklyftorna ökar. ”Vi måste tillåta det annars försvinner såväl kapital som toppkrafter ur landet.”
Motiveringen bakom ”reformerna” är resursbrist. Detta är paradoxalt. Vi har aldrig haft mer resurser än nu. Men med dessa resurser skapar vi större klyftor och mindre frihet – för att få mera resurser. Jag tror att många av dem som just nu överväger att rösta på Sannfinländarna har förstått det här genom att känna effekterna av politiken i skinnet. En annan sak är att gammal nationalism och främlingsfientlighet inte är någon hållbar lösning. Men en fortsatt ökande ojämlikhet och strängare kontrollmekanismer är också ohållbart.
Kananen beklagar i sin bok att Ahtisaaris initiativ om större ansvar för tredje sektorn aldrig blev konkretiserat. Han verkar se tredje sektorn som en möjlighet att ökan medborgarnas frihetsgrad när de institutioner som förvaltat välfärden nu också har blivit kontrollmekanismer för konkurrenskraft.
Här kan finnas en lösning, modellerna finns. Men vidsyntheten och handlingskraften tycks saknas.