Tvingad till nyttighet

Under långa tider har människan varit tvingad att arbeta för sin överlevnad. Stora delar av befolkningen har varit jordbrukare. När industrialismen kom och jordbruket rationaliserades upphörde det tvånget, en förhållandevis liten del av befolkningen kunde sköta försörjningen. Detta var ännu inte nog för att människornas frihet skulle öka. Fortfarande var det ett fåtal som levde i lyx och överflöd medan resten levde på gränsen till misär. Men så kom den allmänna skolgången. Människorna fick de intellektuella redskap som behövdes för att se sin situation och sina möjligheter. Efter det följde politiska reformer som ökade inflytandet för gemene man. Den nordiska välfärdsstaten infördes. Friheten hade ökat.
Detta är en mycket förenklad sammanfattning av Johannes Kananens doktorsavhandling, som beskriver utvecklingen i Danmark, Finland och Sverige. (Modern Societal Impulses and their Nordic Manifestations)
Men historien slutar inte där.
Någon gång under 80-talet kom globaliseringen in och med den började den nordiska modellen monteras ner till förmån för en annan modell som Kananen kallar ”den konkurrenskraftiga staten”. Den modellen kan också kallas nyliberal. Enligt Kananes tolkning (och många andras, t.ex. sociologen Larry Busch) började man bedriva en politik som hade som mål att få folk att bete sig som marknaden krävde. Man skapade kontrollmekanismer, framförallt när det gäller arbetslöshetsskydd och socialskydd, som skulle garantera tillgången på arbetskraft. Resultatet är att friheten, jämfört med välfärdsstaten, minskade.
Kananens bevisföring verkar övertygande. Frågan är naturligtvis vilka val en stat har i en globaliserad ekonomi. Intressant är dock att Kananen säger att Sverige behöll ett större utrymme för välfärd än t.ex. Finland.
När jag ser på samhället med Kananens ram som bas tycker jag mig märka många andra kontrollmekanismer som vittnar om samma prioritering: hellre konkurrenskraftigt land än valfrihet för medborgarna. I pågående valdebatt talas t.ex. om vikten av att de studerande kommer snabbare ut på arbetsmarknaden och blir ”nyttiga”. Vart har omsorgen om den mänskliga tillväxten tagit vägen? Var finns t.ex. Humboldts och Alkios bildningsideal? Samtidigt säger man att vi gamla måste arbeta längre. Vart försvann friheten till ett aktivt pensionärsliv om man måste jobba tills man är för skröplig för att fortsätta? Parallellt med det här reformerar man bl.a. kommunförvaltningen, det skall vara större och effektivare kommuner, det skall vara servicesedlar som förvandlar den offentliga servicen till en konkurrensutsatt nyttighet, inte till något som ”vi” kommer överens om hur vi skall ordna. Vart tog försvaret av demokratin vägen?
I välfärdsstaten strävade man också efter jämlikhet. Det är inte mera på modet. Inkomstklyftorna ökar. ”Vi måste tillåta det annars försvinner såväl kapital som toppkrafter ur landet.”
Motiveringen bakom ”reformerna” är resursbrist. Detta är paradoxalt. Vi har aldrig haft mer resurser än nu. Men med dessa resurser skapar vi större klyftor och mindre frihet – för att få mera resurser. Jag tror att många av dem som just nu överväger att rösta på Sannfinländarna har förstått det här genom att känna effekterna av politiken i skinnet. En annan sak är att gammal nationalism och främlingsfientlighet inte är någon hållbar lösning. Men en fortsatt ökande ojämlikhet och strängare kontrollmekanismer är också ohållbart.
Kananen beklagar i sin bok att Ahtisaaris initiativ om större ansvar för tredje sektorn aldrig blev konkretiserat. Han verkar se tredje sektorn som en möjlighet att ökan medborgarnas frihetsgrad när de institutioner som förvaltat välfärden nu också har blivit kontrollmekanismer för konkurrenskraft.
Här kan finnas en lösning, modellerna finns. Men vidsyntheten och handlingskraften tycks saknas.