Om att måla in sig i ett hörn...

Det finns många om budet när det gäller att förklara varför riksdagsvalet gick som det gick. Det finns många infallsvinklar och många intressanta uppslag men jag tycker alltför mycket kretsar kring ganska små och slumpmässiga förklaringar. Jag är beredd att tro på det som bl.a. en del ledarskribenter har framfört; det handlar om att vi har haft en koncensuspolitik som ökat inkomstklyftorna och lämnat många svaga i sticket. Och så kom det ett alternativ.
Om man vill säga det med andra ord kan man hänvisa till Johannes Kananens doktorsavhandling. Han säger att vi sedan 80-talet har prioriterat ner välfärdssamhällestanken till förmån för ökad konkurrenskraft. Genom att skärpa kraven och dra ner socialbidrag och arbetslöshetsskydd har man tvingat folk att ta arbeten de inte vill ha och i värsta fall inte på lång sikt ens kan livnära sig på. På det viset får man också arbetskraft för servicesektorn, en tillväxtsektor som klarar sig i den globala ekonomin. Den solidariska lönepolitiken och tryggheten har fått stryka på foten. Det finns många vardagliga observationer som stöder Kananens slutsatser. Skattesänkningarna, snuttifieringen av arbetslivet, debatten om att få ut de studerande i arbetslivet snabbare, höjningen av pensionsåldern osv. Resultaten syns också, ökad fattigdom och därmed längre brödköer. Kyrkan har kommit med förslag om åtgärder inför skrivarbetet med regeringsprogrammet. Väljarna har röstat på Sannfinländarnas lockande löften om att i princip vrida klockan tillbaka, kryddat med litet rasistiska inslag och svenskfientlighet.
Vi kan troligen inte vrida klockan tillbaka. Men det finns nog ändå politiskt spelrum om man vill. Det hävdar också Kananen genom att visa på att man i Sverige varit försiktigare med att hyvla ner välfärdssamhället. Det här skulle betyda att det all globalisering till trots finns utrymme för en reell politisk dragkamp mellan välfärdssamhällets och konkurrenskraftssamhällets paradigm. Tyvärr verkar spelrummet inte vara så stort, vi har en globaliserad värld som ställer hårda krav på ekonomin. Jag tror alltså att vi inte kommer att kunna bli så mycket jämlikare och rättvisare, hur vi än försöker.
Om den slutsatsen är riktig så håller vi i Finland dessutom på att begå ett historiskt misstag.
Samtidigt som man i Finland har sänkt skatter så har man strävat till att brädda skattebasen, d.v.s. man vill hitta fler att beskatta. Svart och grå ekonomi skall man naturligtvis gå åt, men man ger sig också steg för steg in på den tredje sektorn. Man hör allt oftare om hur små fattiga föreningar sätts under skattebjörnens lupp, föreningar som inte arbetar för vinstsyfte och vars största resurs är frivilligarbete. (Ironiskt nog firar vi i år frivilligarbetets år.) När det här kombineras med strängare konkurrensregler kommer tredje sektorn i kläm.
I t.ex. USA har den tredje sektorn mycket bättre möjligheter att skaffa resurser. Det finns mycket välgörenhet. Man kan med fog kritisera det systemet bl.a. för att det är orättvist och slår ut slumpmässigt. Välfärdssamhällets heltäckande skyddsnät är mycket bättre. Det är lätt att hålla med om kritiken. Men i Finland verkar vi vara på väg bort från välfärdssamhället samtidigt som vi stryper tredje sektorn mellan konkurrensregler och skatter.
Om vi inte kan skapa ett samhälle som tar hand om de svaga på ett gott sätt, borde vi inte då åtminstone skapa incitament för de starka att frivilligt stöda de svaga?
Peter Backa