Vi tyckte bättre förr!

Med överhängande risk att avslöja min tendens att förhärliga det förgångna...
Jag kan bara inte låta bli att berätta en liten historia.
För ett stort antal år sedan såg jag ett reportage om något u-land och det ocker som där florerade. Rika människor drog nytta av fattiga. Man intervjuade en ockrare som stolt hävdade att han bara tar 12% ränta. Speakern konstaterade torrt att han dock tar upp ränta två gånger per år, d.v.s. räntan blev 24% i verkligheten.
Detta var 70-tal, detta var ett reportage om hur eländiga orättvisor som förekommer i u-länderna.
Vi lever i ett av de konkurrenskraftigaste i-länderna. Och vi daterar 2012.
I VBL (14.9) fanns en liten notis om att någon på ett 300€ lån efter 28 dagar ville ha 267€ som kostnad för lånet. (alltså skulle låntagaren betala 567€ sammanlagt.)
Domstolen ansåg dock att en ränta på över 1000% var för mycket. Man sänkte räntan och ev. andra lånekostnader, till 75€.
Vackert så. Men om man räknar ut vad 75€ på ca en månad betyder på årsbasis så kommer man till 900€ d.v.s. 300%!
Detta var alltså vad domstolen tyckte var rimligt med tanke på den höga risk som långivaren tog.
Jag vet inte hur representativ speakerns upprördhet över 24%ig ränta var på 70-talet. Eller om 300% motsvarar vad folk i allmänhet tycker är rimligt i ränta. (Den allmänna räntenivån verkar ju närma sig 0.)
Trots dessa små reservationer: Vi verkar ha ändrat oss mycket i synen på pengar och hur de som har får utnyttja de som inte har. Det torde inte heller finnas mycket tvivel om vem som håller i taktpinnen i dagens Finland, de som har eller de som inte har.

Min åsikt är att vi tyckte bättre förr!


PS
Vad månne maffian tar i dessa dagar?