Närdemokrati

Bilden är från landsbygdsriksdagen i Borgå (inte lantdagen alltså)

Finansministeriet och justitieministeriet har utrett hur närdemokratin kan utvecklas. Den aktuella bakgrunden är kommunreformen. Ministerierna har låtit Siv Sandberg och Ritva Pihjala utreda frågan och rapporten presenterades 18.9.
Det första intrycket är över lag positivt. Rapporten innehåller intressanta beskrivningar av de ganska få försök med närdemokrati som kommunerna gjort i Finland. Den innehåller dessutom en genomgång av nordiska erfarenheter. En bra bas att stå på för den kommande diskussionen.
En annan viktig poäng är att man betonar betydelsen av att komma med i berednings- och beslutsprocessen i ett tidigt skede.
Uppfrisakande är också att man konstaterar att 90 % av de demokratiorgan som kommunerna skapar är diskussionsklubbar utan makt.

Viktigast är dock att utredarna vill hitta sätt att förverkliga närdemokrati på riktigt, inte bara erbjuda placebo-lösningar som bjuder eleganta deltagandemodeller för medborgarna men inte flyttar över någon makt till medborgarna.

Rapporten kommer med tre olika modeller för hur man skulle kunna utveckla närdemokratin i den nya kommunlag som är på kommande. Modellerna är mycket kortfattat presenterade och behöver därför konkretiseras, debatteras och utvecklas.

1. ”Blomstrande medborgarsamhälle”
Det första förslaget är ett sorts grundförslag som enligt utredarna är ett minimum som kan kombineras med de andra förslagen. Det handlar om att överlag skapa en mer demokratisk tradition kunde man säga. Man borde få allt offentligt beslutsfattande att fungera litet i stil med hur markanvändningsbesluten fattas – eller borde fattas enligt lagen. Svårigheten, enligt utredarna, är att de lokala förhållandena är så olika att man inte kan använda samma demokratimodell över allt. Detta är visserligen ett problem men man får inte låta bli att utveckla närdemokratin med det som svepskäl. Man kan också med fog undra om inte markanvändningen har samma – ja större – problem med olika förhållande i olika delar av landet.
Frågan är alltså hur man i lag kan bestämma att kommunen skall bete sig demokratiskt och samtidigt lämna dörren öppen för lokala variationer. Om alla helhjärtat skulle arbeta för demokrati så skulle det fungera med riktgivande bestämmelser. Problemet är att i varje kommun, liksom inom vilken annan struktur som helst, finns en maktelit om ogärna minskar sin makt. Frivilliga paragrafer fungerar inte i dylika sammanhang. Nu gällande kommunallag bevisar det entydigt. Lagen ålägger kommunen att arbeta för närdemokrati men eftersom det inte finns bindande paragrafer för hur det skall skötas så kör kommunen vid behov över medborgarna. Vörås sätt att köra över Österby är bara ett exempel.
Utredarnas strävan är alltså bra, frågan är bara hur det kan förverkligas på riktigt.

2. ”Starka områdesnämnder”
Det andra förslaget är ännu bättre. Det handlar om områdesnämnder (eller kommundelsnämnder). Man talar om att överföra budgetmakt och beslutanderätt. I texten, men inte i förslaget, nämns också partnerskap vilket borde vara en grundläggande karaktär för områdesnämnderna.
Områdesnämnder borde förverkligas – men med en avgörande perspektivförändring. Utredarna har i huvudsak tänkt (som man vanligtvis tänker i Finland): Uppifrån – ner. Det betyder här att det är kommunen som skall agera. Det är kommunen som bestämmer om man skall ha systemet, områdesgränserna, uppgifterna osv.
Eftersom vi här talar om NÄRdemokrati borde man flytta ner beslutanderätten. Om ett områdes innevånare, t.ex. genom en folkomröstning eller en namninsamling bevisar att man vill ha en kommundelsnämnd i sitt område så skall det bli en sådan, lika så borde medborgarnas åsikter vara avgörande när det gäller de övriga frågorna - i samarbete med kommunen.
Inte tvärt om alltså att kommunen initierar och genomför – i samarbete med medborgarna. Man kunde låta områdesnämnden vara en möjlighet som människorna i bygden kan realisera om de vill.
En central sak som utredarna inte direkt tar ställning till är hur nämnden skall utses. Kanske utgår man som en själklarhet från att det är kommunen som bestämmer. Om det går så missar man två centrala värden: För det första missar man närdemokratin om nämnden tillsätts av ett fullmäktige långt borta, kanske enligt politiska styrkeförhållanden som gäller i centrum men inte det område som berörs. För det andra missar man möjligheten att bilda ett äkta partnerskap där företag och organisationer har möjlighet att komma med och tillföra egna resurser till den gemensamma potten. I ett äkta partnerskap är alla jämlika och har rätt att själva utse sina representanter. Det vore klokt att ta modell av LEADER, varför inte skapa en sorts ”mikro LEADER”?

3. ”Närkommuner”
Det tredje förslaget är uppenbart kopplat till kommunsammanslagningarna. Det handlar om att en kommun som går samman med en annan kommun kan få bli en närkommun. Detta är politiskt intressant för de partier som eftersträvar stora kommuner, eftersom det gör att kommunreformen kan bli lättare att genomföra: Den kommun som ger upp sin självständighet kan som tröst få hålla en minikommun med lokala arbetsuppgifter och de budgetmedel som ”den starka primärkommunen” ger. Någon beskattningsrätt skulle närkommunen inte ha.
Detta sista förslag handlar alltså inte om att utveckla närdemokratin utan om att rädda något av den lokala beslutanderätten när kommuner slås ihop.
Det här förslaget kunde bli riktigt bra om man öppnade upp för initiativ nerifrån och avstod från den politiska kopplingen till pågående kommunreform. Om man tar bort kopplingen till nuvarande kommungränser och låter medborgarna rita upp det område på kartan som borde bli närkommun så skulle vi ha en riktigt bra modell för nerifrån – upp demokrati.

Det finns också en principiell skillnad mellan förslag två och tre. Förslag två är, i min välvilliga tolkning, delvis en kommunal instans, delvis finns det rum för andra aktörer. Förslag tre skapar entydigt en ny kommunal nivå. En intressant tankelek skulle vara att förena förslag två och tre. Då skulle man få en närkommun (förslag 3) som representerar kommunen och ett partnerskap med företag och folkrörelser (förslag 2).

Detta är mitt första inlägg i en debatt som jag hoppas blir livlig och djupsinnig.